28 juni 2026
Den kända finska författaren Eeva Kilpi har, meddelar medierna här i landet, gått bort i en ålder av 98 år.
Var hon känd i Sverige? Jo, i relativa termer. En del ur hennes lysande produktion kom även ut på svenska och helt säkert hade hon en rikssvensk publik.
Men knappast lika känd i Sverige som Tove Jansson, Märta Tikkanen eller Jörn Donner – vilka ju alla hade svenskan som modersmål.
Jag vill gärna skriva något om Eeva Kilpi. Men vem blir glad om jag mer eller mindre kopierar uppgifter ur andra källor på nätet?
Bort det!
Någon gång runt 1990 hade jag läst en del finska på Stockholms universitet. Vi var ett stort gäng nybörjare som dock snabbt decimerades.
På A-nivån, eller dåtidens 20 poäng, skulle man uppvisa någon slags bevis för att man inte bara suttit och sussat under lektionerna…
Jag tog mig för att, med lexikon, rådbråka Eeva Kilpis “Talvisodan aika” eller “I vinterkrigets tid”. En 12-årig flicka i finska Karelen upplever hur kriget och hotet från Sovjet kommer allt närmare.
Tentamen avlöpte utan problem. Jag hade till och med tillägnat mig uttryck som “ylimääräinen kenttäharjoitus” eller “extraordinär fältövning”.
Kilpis prosa fascinerade (hon är inte minst känd för sin poesi men sådan har jag nog aldrig riktigt förstått mig på). Nästa läsefrukt blev novellsamlingen “Kesä ja keski-ikäinen nainen”.
Jag gav den i födelsedagspresent till några kvinnliga bekanta och då med titeln “Sommar och en medelålders kvinna”.
– Det är en helt underbar bok! förklarade en av dem som måhända levt i illusionen att mumintrollen är höjden av finländsk berättarkonst.
I samlingen finns en novell som är ett veritabelt mästerverk: “Lesken kertomus” eller “Änkans berättelse”. Scenen är Savolax och det är sommar och vi får följa en självständig kvinnas tankar och göranden.
Det glittrar om Kilpis prosa – säkert även i svensk översättning. Som många stora författare är hon sparsam med orden, men tecknar i några korta meningar säkra porträtt.
Jag hade velat ge den på svenska till min syster som gick i pension i förrgår. Men uppenbarligen har jag redan gett bort den svenska upplagan för länge sedan och till någon annan.
Plötsligt fylls jag av ett slags lustfyllt vemod. Jag hade velat översätta Kilpis korta novellsamling till svenska och med rikssvenska ordvändningar.
För något halvår sedan sände jag ut ett 20-tal propåer till tidningar och institutioner, om att jag gärna vill ta mig an översättningar från finska och då till rikssvensk språkdräkt.
Ingen tackade ja…många svarade inte ens.
Har man hyfsad pension och är någorlunda ok i skallkontoret, får man kanske leva med det. Men ingenting i denna värld ger mig samma glädje som en komplicerad finsk sats – man blundar någon sekund och låter orden centrifugeras i skalldosan och vet precis hur det ska låta på svenska!
Om Eeva Kilpi kan du googla fram hur mycket som. När jag hade tenterats på hennes bok om vinterkriget, jobbade jag på en svensk fackföreningstidning och hade fått hennes hemnummer, inför en planerad men inställd Finlandsresa.
Efter en lång dag av sammanträden (tack Skapare att jag sedan decennier slipper sådana) njöt vi en förnämlig middag på Djurönäset utanför Stockholm. Vin och cognac hörde säkert till.
Genast efter middagen tar jag en promenad utmed havet och hittar Kilpis telefonnummer på en lapp i fickan. Kan inte hejda mig, utan ringer henne på den nyfådda mobiltelefonen. Berättar på en antagligen helt förfärlig finska, att jag är rikssvensk och att jag några dagar tidigare gått upp i tentamen på grundkursen i finska och då fått som pensum att översätta ur hennes bok.
Minns nu 30 år senare bara en sak – den i Finland redan legendariska författaren låter glad i luren och säger:
– Tämä on minulla suuri kunnia (Detta är en stor ära för mig).
Träffade alltså aldrig henne. Men hon har träffat och kommer via sina böcker även framgent att träffa många människors hjärtan.