11 mars 2026
Träffar av ren slump en gammal journalistkollega på en lunchkrog i Helsingfors. Vi var riktigt goda vänner på den tiden det finländska utrikesdepartementet – eller utrikesministeriet som det heter här – gratis upplät lokaler till utländska journalister.
UM:s presscenter låg till en början i World Trade Center, WTC, mitt i centrum. Det var fräscht, men bara öppet kontorstid och telefonerna hade en spärr. Så om man ringde någon tidning exempelvis i Stockholm bröts samtalet om det nu kanske var efter tre minuter.
Så småningom flyttades presscentret till Skatudden – den stadsdel där Viking Lines båtar ankrar och som medelst en bro leder till Salutorget och centrum. Vi satt nu i mysiga lokaler i en gammal tegelkasern och med såväl längre öppettid som fria telefonsamtal.
Så kom pandemin; en lapp på ytterdörren förkunnade att centret skulle hålla stängt några veckor. Det stängdes – helt utan varsel – för att aldrig öppnas mer. De flesta av mina frilanskollegor från den tiden har jag sedan heller aldrig träffat.
Min kära kollega, som jag åter möter på lunchkrogen, är på tillfälligt besök i Finland men bor sedan länge i Sydeuropa.
– Jag är pensionär, promenerar mycket, skriver litet poesi och gillar trädgårdsarbete, berättar hen.
– Inte heller jag jobbar i samma takt som förr. Det blir någon artikel per månad och så har jag börjat översätta från finska till svenska, kontrar jag.
Vi pratar en del om gamla tider. Var de goda..?
– Jag är så trött numera. Reser inte alls runt i världen som förr. Och Sverige besöker jag bara en gång om året, alltid i maj.
– Tröttheten har nog sin förklaring, svarar min före detta kollega. Minns du inte hur vi hade det? Att i decennier ständigt söka nya uppslag och nya arbetsgivare och ändå inte veta om man vid månadens slut har pengar till hyran.
Vi byter kontaktuppgifter och jag börjar fundera. I Finland säger man i sådana här sammanhang att man gör “tilinpäätös” eller “ett bokslut”.
Hade det varit bättre att stanna kvar i Sverige och med fast anställning? Ekonomiskt kanske, men då hade jag inte fått lära känna en ny kultur och lära mig ett av världens svåraste språk nästan intill perfektion.
Om man bortser från den magra pensionen – har det funnits fördelar med att arbeta sina runt 25 sista aktiva år som frilans?
Jag tror det. ALLT får man fixa själv. Första året var mina enda investeringar ett snygg visitkort för min firma Finlandsreportage samt en internetuppkoppling.
Kunder kommer inte flygandes, min första litet mer fasta kontakt blev chefredaktören Torbjörn von Krogh på dåvarande Pressens Tidning. Ett proffs ut i fingerspetsarna och därtill väldigt trevlig att ha att göra med.
Lite senare blev jag “fast frilans” för Finsk-Svenska Handelskammarens tidning “Forum Finland”. Den eminente man som lade ut uppdragen på mig, reklammannen och copywritern m m Anders Lindh, flyttade efter pensioneringen till Jakobstad i Österbotten med finlandssvensk hustru. Vi har daglig kontakt och träffades senaste för några veckor sedan.
Finns det fler fördelar? Kanske den, att man som frilansjournalist kan “landa en smula mjukare”. Det står inte någon personalchef utanför dörren och ber om nyckeln samt – i bästa fall – lämnar över en guldklocka för lång och trogen tjänst.
En sista iakttagelse; jag har vänner som efter pensioneringen haft väldigt svårt att få struktur på tillvaron. Det blir lätt många timmar i tv-soffan och planlöst zappande mellan kanalerna.
Åtminstone första delen av dagen – fram till sen eftermiddag – förmår jag strukturera livet.
Minns att jag för många år sedan blev barnsligt förtjust i den brittiska serie som väl på svenska heter “Tillbaka till Aidensfield”.
Jag kom till presscentret, slog på tv:n och lät mig fångas av denna ytterst välgjorda serie med originaltitel “Heartbeat”.
Tills jag, likt föräldralösa Pippi Långstrump, hade ett uppfordrande samtal med mig och bestämde att hädanefter inte mixa arbete och fritid.
Många illusioner och inte minst vänskapsband hinner krascha när man snart trampat 70 år på denna jord. Det jag har allra svårast för är, när personer man trodde var ens nära vänner varken längre svarar på mail eller ens sänder en spontant hälsning.
En sak har jag dock aldrig ångrat ens en sekund:
Att jag – drypande av ångest och full av vånda – en augustidag 1996 checkade in på Silja Lines båt till Helsingfors med en Mankell-deckare som enda resesällskap i den trånga hytten.
Morgonen därpå började det nya livet.