21 mars 2026
Ska Sverige ge pengar till Finlands armé? Det tycker professor Martin Hårdstedt, expert på militära relationer länderna emellan.
“Det är i Finland kriget kommer att föras om det blir en konflikt. Finland är alltid hotat och Sverige alltid skyddat av Finland”, säger han i en intervju med finlandssvenska Hufvudstadsbladet.
Man kan svårligen komma ifrån att Hårdstedt – som är professor i krigshistoria vid Umeå universitet och sedan nio år tillbaka delvis bor i finländska Tavastehus – har en poäng. Ryssland lär inte först attackera Sverige, för att därefter hugga Finland i ryggen…
Det Hårdstedt konkret föreslår är, att Sverige samt Norge (och gärna nog även Danmark) ska ge finansiellt stöd till den finländska krigsmakten.
“Cyniskt kan man resonera så här: Sverige, Norge och Danmark har inte skött sitt försvar, och därmed inte sin säkerhetspolitik. Det kommer att ta väldigt lång tid att bygga upp den styrka som krävs”, motiverar han sitt förslag.
Tanken är att Sverige och Norge skulle stå för runt 30 procent av de finländska försvarskostnaderna. Det rör sig om 2,3-2,8 miljarder euro. Sverige har en avsevärt lägre statsskuld än Finland och Norge har ju en statlig oljefond, påpekar Hårdstedt.
Kommer fru Svantesson (Sveriges finansminister) att swisha över pengarna? Eller kanske plocka fram checkhäftet?
Grundtips nej. Snart är det riksdagsval i Sverige och ett sådant beslut vore knappast någon röstmagnet.
När Hufvudstadsbladet intervjuar stockholmare i den första vårvärmen är entusiasmen inför förslaget också måttlig. Man hänvisar till medlemskapet i Nato och att Sverige ju nu faktiskt börjat återställa sin militära beredskap.
Jag kan inte helt lösgöra mig från den moraliska aspekten, även om det vore orealistiskt att tro att Sverige och Norge med det snaraste skulle skicka pengar till Finlands försvar.
Vi har så otroligt mycket att tacka Finland för. Finländarna stoppade Stalin. Kort historia:
Efter vinterkriget 1939-1940 tvingades Finland i Moskvafreden den 12 mars 1940 avträda drygt tio procent av sin areal, däribland Karelska näset, till Sovjet.
Fortsättningskriget 1941-44 fick en avgörande vändning genom den så kallade avvärjningssegern (på finska “torjuntavoitto”) sommaren 1944 på Karelska näset vid Tali-Ihantala strax nordost om Viborg, som idag är ryskt. Det ursinniga finländska motståndet kom som en överraskning för Stalin och hans generaler. Andra världskriget pågick ju fortfarande ute i Europa och det fanns en gräns för hur stora styrkor man var beredd att binda för att erövra lilla Finland. En berättigad fråga därtill är naturligtvis hur länge till Finland hade orkat stå emot den sovjetiska rent numerära övermakten.
Ett vapenstillestånd, den så kallade mellanfreden, trädde i kraft 19 september 1944 och förutom landavträdelserna från 1940 tvingades Finland arrendera ut strategiskt viktiga Porkala-udden till Sovjet. Först 1947 slöts ett slutligt fredsfördrag i Paris.
Finland kom totalt att behöva genomföra folkförflyttningar på närmare en halv miljon människor, från vad man kallar “luovutetut alueet” (“avträdda områden”) eller “pakkoluovutetut alueet” (“tvångsavträdda områden”). Det finns rörande bilder där familjer med häst och vagn samlat ihop sina pinaler för att aldrig mer kunna återvända permanent till hembygden.
Stalin ålade även finländarna ett krigsskadestånd på motsvarande 600 miljoner dollar i dåtidens penningvärde. Sista avbetalningen skedde 19 september 1952. Finländarna betalade i form av varor och landets industrialisering påskyndades därmed.
Jag tänker ofta, att skillnader i finländsk och svensk mentalitet i mycket är grundade i de bittra erfarenheter man här har av att vara utsatt och med en jätte till granne. Det finns inget spelrum för naivitet.
Det talas en hel del om “finlandisering” och om “Kekkoslovakien”, och inte var där väl så många stilpoäng. Ämnet har förtjänstfullt belysts bland annat av författaren Jari Tervo i en uppmärksammad serie tv-program häromåret.
Men viktigast för finländarna är och förblir “itsenäisyys” eller “självständigheten”. Därför har man en av Europas främsta arméer – jag har själv som reporter besökt och bevittnat imponerande stridsövningar i bitande kyla vid regementet i Vekaranjärvi (nära staden Kouvola). Den finländska armén har en krigstida styrka på närmare 300 000 man och en reserv om närmare 900 000 (sedan 1985 har även runt 14 000 kvinnor gjort militärtjänst).
Med EU-medlemskapet 1995 bekräftades en gång för alla att Finland de facto är ett västland. Nato-medlemskapet 2023 möttes inte av några större protester här.
De få gånger jag får besök av svenskar brukar jag – om tiden så medger – föreslå en resa till östra Finland. Då besöker vi alltid krigskyrkogården i staden Villmanstrand, där stupade finländare från vinterkriget och fortsättningskriget ligger begravda.
Av gravstenarna framgår, att många av de döda bara var runt 20 år eller något äldre.
De dog för att du och jag skulle få leva i fred och frihet.