11 oktober 2026
I veckan som gick besökte jag en telebutik och beställde ett TV-abonnemang som gör det möjligt att titta på svenska kanaler.
Det är ju ganska turbulent just nu i Sverige på den politiska scenen. Trist, tycker jag, men på något sätt känns det ändå som att man vill hålla sig à jour med utvecklingen (eller bristen på utveckling).
När jag så skulle få kanal-paketet att funka så gick det inte. Lyckligtvis var ett par finländska teknik-kunniga vänner hemma på litet kex, ost och vin igår kväll.
De kom rätt snabbt fram till att jag saknar ett särskilt kort som behövs för att få upp kanalerna. Och kanske även någon slags kortläsare.
– Det är kul att lösa tekniska problem, förklarade de.
Så är det säkert för en del, själv får jag bara ångest av teknik. Det är ingen mening att jag skulle försöka ge mig i kast med IT på en mer avancerad nivå.
– Min laptop använder jag som skrivmaskin. Plus att läsa tidningar och skriva mail, förklarar jag för de besökande vännerna.
För många år sedan såg jag ett tv-program från en svensk privatskola. Eleverna fick besök av en studievägledare.
– Är du måttligt bra på något, så lägg inte för mycket tid på att bli bättre. Men är du redan riktigt bra på något så lägg krut på att bli spetskompetent inom området! rådde han.
Blir det något fel på min Macintosh går jag till butiken där jag köpte den. Personalen är alltid tjänstvillig och problemen löser de på nolltid.
Det är en absurd tanke att jag, snart 70, skulle börja råplugga datorkunskap.
En nyligen bortgången vän i Sverige förklarade, när han var runt 80, att han kanske ville börja lära sig spela gitarr. Jag hade inte riktigt hjärta att förklara, att det är mycket bättre bland annat ur finmotorisk synvinkel att börja som tioåring…
I Nässjö spelade vi mycket bandy om vintrarna och jag var hyfsat bra på att åka skridskor. Nu är det dock över 50 år sedan och jag skulle aldrig riskera att otränad ge mig ut på is och med största sannolikhet dratta på ändan.
Det finns en sorts tillfredsställelse i att inse och leva med, att man har såväl styrkor som svagheter. Kemi, fysik, biologi och matematik är ämnen jag kan leva utan (har en bra kalkylator i datorn).
Språkstudier kan jag nog inte leva utan. Där är hjärnceller så tränade, att nya ord ännu fortfarande ofta fastnar på momangen.
Sak samma med gitarren; jag förstår inte varför man behöver noter, det räcker väl att ha hört en melodi ett par gånger så kan man spela den…
Kanske är det lyckligast att vara ungefär lika bra eller dålig på det mesta som möter en i tillvaron. Jag är inte helt tillfreds med att vara “särbegåvad”, för det innebär att jag i många situationer står helt handfallen.
Å andra sidan – vi väljer inte våra gener.
Latinet har ett bra ordspråk: “Sutor, ne ultra crepidam”.
Vi har det även på svenska och jag tycker det rymmer mycken visdom:
“Skomakare bliv vid din läst!”