10 april 2026
Som barn hade jag en återkommande nattlig dröm. Jag drömde att jag skulle åka till England.
Vi hade börjat läsa engelska i fjärde klass, och jag var kanske inte skolan sämsta språkelev. Vår lärare Sigurd var i den åldern, att han själv nog hade missat tåget.
Lösningen blev att han satte på ångradion och vi pupiler lyssnade uppmärksamt.
– Hallo everybody! sade en herre som krupit in i radion.
– Hallo!!! svarade vi unisont.
– Say hallo to Diana! uppmanade mannen och syftade på en kvinnlig kollega som också satt därinne i radioapparaten.
Jag googlar för att försöka minnas mer, men kommer då genast in på sidor om prinsessan Diana. Med stor sannolikhet var det inte hon som besökte Södra Målens skola genom högtalare varje vecka.
Jag minns att vi i femman fick en bok som hette “The new time for English”, författad bland annat av Dennis Gotobed.
Fascinerande namn. Han höll sedermera engelskkurser för vuxna i svensk television.
– Say after me…
Tack vare radion och boken förstod man, att det fanns ett land som hette England. Där fanns en musikgrupp som kallades Bitels, men det stavades Beatles.
Minns jag frågade min äldre granne Janne – sedermera journalist och därpå chef på Sveriges television, varför de där Bitels stavades så lustigt…
Minns inte svaret, dock min påföljande fråga:
– Vad heter Sören på engelska?
– Samma som på svenska.
Ridå.
Det fanns ett problem med de nattliga drömmarna på Videgatan 21 i Nässjö. Jag förstod ju fuller väl att jag aldrig någonsin skulle kunna ta mig till England.
Men frågorna pockade; fanns där stenar, grus och gräs precis som i Sverige?
Om jag någonsin skulle träffa en engelsman – skulle han (eller hon) då förstå vad jag försökte säga?
Det gick en rysning genom kroppen. För, jag visste ju att detta var rena fantasier. Och för övrigt skulle jag nog bli järnvägsarbetare som min (och för övrigt även Jannes) pappa.
Skriver detta på Vanda flygplats, utanför Helsingfors. Om drygt två timmar går planet till Prag. Min väninna Bettina från Berlin ringde och frågade om jag ville guida henne och agera tysk-tjeckisk-tolk.
– Ich habe dich ausgewählt (Jag har valt ut dig), förklarade hon och då smalt jag likt en smörklick i stekpanna.
Men måste erkänna att resandet är jobbigare nu i “tredje åldern”. Fick bra pris på ett hotell invid Moldau och som senior reser man gratis med Prags kollektivtrafik.
Ska intervjua en finlandssvenska som bott 15 år i Tjeckien. Hon verkar jättetrevlig och efter snart 50 år i yrket sniffar man väldigt tidigt till sig om en intervju kommer att bli lyckad eller ej.
En afton ska Bettina och jag till Nationalteatern och på opera, Figaros bröllop.
Paul Simon ger konserter i Prag i afton och några kvällar till, men till avsevärt högre biljettpris.
Skönt blir det nog trots allt att om en vecka återvända till det invanda och trygga Finland, där man vet hur allting fungerar och aldrig “riskerar” att bli tilltalad av någon främling på gatan…
Barndomens dröm om att få åka utomlands uppfylldes Det blev exakt 50 länder och ett tag snudd på pendlade jag till det som då var Tjeckoslovakien.
När landet delades i två första januari 1993 blev jag, mycket kort, intervjuad i tjeckisk radio kvällen innan.
– Přeji všem Čechům a Slovákům dobrou budoucnost (Jag önskar alla tjecker och slovaker en fin framtid!).
I afton blir det ett par pilsner med Pepík som är runt 80 och vars fru Líba inte längre orkar träffas. Vi är vänner sedan våren 1981.
Efter kommunismens fall reste de som skottspolar – även till platser jag aldrig besökt, typ Iran.
Tänker före incheckningen, på ett café här i Vanda, med nostalgi på Södra Målens skola och Dennis Gotobed och kanske 30 resor till Storbritannien.
Ser du i afton två grånade och aningen överviktiga farbröder som dricker Urquell på något hak i stadsdelen Smíchov, så kom gärna fram och hälsa.
Na zdrávi (skål)!