27 april 2026
Slår på laptopen för en stunds morgonfika på stamkaféet i Kampens köpcentrum här i Helsingfors.
Ett mail har dansat in i burken.
Det är barndoms- och klasskompisen Costy som har tagit en så kallad skärmdump på en artikel ur dagens nummer av Nässjös lokaltidning Smålands Dagblad.
Minns hösten 1963 när fröken Gunnel Persson i Nyhemsskolan gav oss som uppgift att varje dag klippa ut något ur tidningen för att främja vår läsförmåga. Där började min relation till Smålands Dagblad.
Övade man på bokstaven “s” kunde det handla om en sol, och jag undrar om jag inte hittade en bild på en orm i bladet för att illustrera bokstaven “o”. Samvetsgrant klippte man ut och visade för fröken.
Det var lätt och lustfyllt att lära sig alfabetet. Men som sex-åring har man knappast någon aning om att bokstäver så småningom skulle komma att bli ens yrke.
Läser Costys skärmdump (han kom så småningom att bli en framstående entreprenör som därtill besökt ett otal länder i världen) med stort intresse. I dagens artikel i Smålands Dagblad tackar jag än en gång vår fantastiska lärare i tvåan och trean Ingrid Johansson för hennes insats.
Lördagen den nionde maj klockan sjutton träffas vi klasskamrater från 60-talets första mitt traditionsenligt på Hotell Högland för en kväll av minnen och uppdateringar av våra liv.
Tre har lämnat det jordiska. Härliga vänner. Frid över dem!
Rätt många kommer inte. Det är ju helt ok. Vi fyller alla 70 i år och för några krockar helgen med privat firande.
Att i denna ålder ha klämt ur sig ytterligare en bok känns fint. En kollega berättade vad jag inte visste – först efter ett par böcker kan man kalla sig “författare”.
Första boken kunde ju vara ett lyckokast. En lidners knäpp, tolkar jag ovanstående resonemang.
Osvuret ska vara bäst, men tveksamt om jag vill försöka åstadkomma en tredje bok. Att skriva är ingen konst, rena nöjet, men sedan allt pet och gnet för att eliminera stavfel och sätta kommatecken och semikolon på rätt plats.
Tänker även på om jag framgent kanske borde lägga ner klassträffarna som jag – med avbrott för pandemin – nu samvetsgrant hållit i i runt 25 år.
Kommer jag till Sverige och Nässjö nästa år kan jag ju i förväg boka en lunch med favoriten Gunilla. Och en fika med likaså omtyckta Yvonne. Costy med fru har en stående inbjudan att komma hit till Finland.
Egentligen har jag bara en enda – men inte så liten – önskan; att om möjligt kunna få fortsätta att vara någorlunda frisk ett tag till.
Fint uttryck förresten, det där om att avsluta med flaggan i topp…