11 april 2026
Mitt första möte med Tjeckien – eller Tjeckoslovakiska socialistiska republiken som det då hette – skedde en augustidag 1979. Tillsammans med ungdomskompisen Henrik tog vi tåget från Wien till Prag.
Det var min första resa in i ett kommunistland, men som 22-åring hade jag för länge sedan rent intellektuellt brutit med idén att ett land blir bättre om man förbjuder alla andra partier och rullar ut taggtråd runt det.
Första tjecken jag någonsin i mitt liv talade med var en leende man, som reste med sin son och hade en nål på kavajuppslaget.
– Kommunistiska partiet?
– Fotboll, Sparta Praha.
Min vän Henrik hade besökt Rumänien ett antal gånger och blev ändå imponerad över det vi såg i Prag.
– Kött i butikerna!
Först flera år senare och då som tjeckisktalande kunde jag konstatera läget ute i en del landsorter. Lokala krogen hade en diger meny – men många rätter existerade så att säga bara på pappret…
Tjeckoslovakien var rent informationsmässigt ett u-land (man fick ha med sig en kortvågsmottagare för att veta vad som hände i väst).
Brukade besöka ett medelålders par och vi tittade på TV hemma hos dem, bland annat underhållning med den även i väst populäre Karel Gott. När det var dags för nyhets-sändning reste sig paret upp. De orkade helt enkelt inte titta på samma trista föreställning kväll efter kväll.
Vad hade generalsekreteraren i Tjeckoslovakiens Kommunistiska Partis Centralkommitté, presidenten i Tjeckoslovakiska socialistiska republiken (Generální tajemník Ústředního výboru Komunistické Strany Československa a prezident Československé socialistické republiky) kamrat Gustáv Husák månne haft för sig idag?
Jo, han hade druttat iväg ett telegram till ämbetskollegan generalsekreteraren i Tysklands Socialistiska Enhetspartis centralkommitté och ordföranden i Tyska Demokratiska Republikens statsråd (Generalsekretär des Zentralkomitees der Sozialistischen Einheitspartei Deutschlands und Vorsitzender des Staatsrates der Deutschen Demokratischen Republik) kamrat Erich Honecker.
Nu minns jag inte alls vad den här typen av evigt monotona hälsningar handlade om. Förmodligen ett grattis på DDR:s födelsedag eller något sådant.
Om det nu inte bara var så att herrarna ville gå på en öl och tog omvägen via statstelevisionen…(fanns ju inte sms på den tiden).
Intressant att vara tillbaka i Prag. I afton är det meningen att jag ska träffa min kanske äldste vän, Jaroslav (han heter något annat). Vi är årsbarn och båda journalister, men han gav sig senare på att försöka bli affärsman och det lyckades inte helt väl.
Nu är vi båda pensionärer. Kul tala gamla minnen och Jaroslav är en kämpe, även om han har det ekonomiskt tufft.
Ska bjussa på några bira och härligt få öva tjeckiska hela kvällen.