3 juli 2026
Arabiska
På mitt stamfik i stadsdelen Kampen sitter ibland om morgnarna två herrar och konverserar på arabiska. Vi har sedan länge våra favoritbord och det är några meter mellan dessa – dock har jag inga problem att uppfatta vilket språk de talar.
Arabiska är modersmål för över 400 miljoner människor och talas i dryga tjugotalet länder. Det är därtill ett av FN:s sex officiella språk tillsammans med engelska, franska, kinesiska, ryska samt spanska.
En del tror säkert att den arabiska skriften hör till de största hindren vad gäller att lära sig språket. Jag skulle hävda att så inte är fallet.
Araberna har, precis som vi i väst, ett alfabete. Det består av 28 bokstäver – ibland räknar man även med det lilla tecknet hamzah och då blir de 29.
Bokstäverna liknar inte våra latinska, men det är ändå inget jättepensum att lära sig dem. För en nybörjare kan det vara en smula besvärligt att en arabisk bokstav kan ändra form utifrån var i ett ord den står; initialt, i mitten, finalt eller självständigt.
Man skriver, som nog bekant, från höger till vänster. Det uppges ibland skapa problem i inlärningen – men jag tycker nog man ganska snabbt vänjer sig.
Det vanliga är att bokstäverna skrivs samman till ord (och då kan alltså deras form ändras en smula beroende på ställningen i ordet ifråga). Sex bokstäver kan inte skrivas ihop till vänster, utan kräver alltså ett mellanrum.
Karakteristiskt för arabiskan är, att den har en särskild “högvariant” som kallas MSA (Modern standardarabiska). Man använder även uttrycket Fusha som står för vältalighet, elokvens.
Slår du på tv:n och knappar fram exempelvis Al-Jazeera på arabiska, så är det MSA eller Fusha som talas där. Den fungerar som ett slags sammanfogande kitt, i bemärkelsen att en bildad marockan och en dito irakier kan förstå varandra och föra konversationer på denna gemensamma högvariant.
Så långt frid och fröjd. Men det hela kompliceras av att det i vardagen talas dialekter i de olika arabländerna. Och dessa är ofta svåra eller hart när omöjliga att förstå sinsemellan.
Störst är den egyptiska dialekten. De största därutöver är levantinsk dialekt (Syrien och Libanon), gulfarabiskan (Förenade arabemiraten, Saudiarabien, Kuwait, Qatar m fl, samt maghreb-dialekten (Marocko och Algeriet).
För en arabiskstuderande har detta naturligtvis konsekvenser. När jag studerade i Libanon en månad erbjöds möjlighet att även ta kurser i den levantinska dialekten.
MSA eller Fusha var krävande nog, och jag avstod. Skulle jag – vilket är ganska osannolikt – framgent fördjupa mig i arabiskan vore nog den egyptiska dialekten ett alternativ. Egypten har en starkt ställning exempelvis inom populärkultur och därifrån kommer, som en del kanske minns, nobelpristagaren år 1988 Naguib Mahfouz.
Det stora problemet vid arabiskstudier är nog alltså inte alfabetet. Ordinlärningen underlättas av att arabiskan använder konsonantkombinationer vilka utgör så kallade rötter.
K-T-B indikerar att vi har med skrivande att göra. Då går det att bilda orden KITABUN (bok), KATIBUN (författare) och MAKTABATU (bibliotek) samt verbet KATABA (att skriva).
Fiffigt nog fungerar även finsk ordbildning ibland på samma sätt. Tar vi verbet KIRJOITTAA (att skriva) kan vi lätt bilda orden KIRJA (bok), KIRJAILIJA (författare) samt KIRJASTO (bibliotek).
Till det mest krävande i arabiskan hör grammatiken, och inte minst då verbböjningen. Det finns tio grundläggande mönster för hur ett verb kan modifieras, utifrån vad man vill få fram angående exempelvis intensitet eller ömsesidighet, etcetera. Grundformen i dessa omfattande verbtabeller är fa’ala, som betyder “att göra”.
Araberna har förresten ett målande uttryck för att beskriva sitt språk: “Bahr”. Det betyder “hav” och indikerar hur rikt det är.