16 mars 2026
Sitter, som vanligt om morgonen, på stamfiket i stadsdelen Kampen. Snett emot mig dricker en äldre kvinna kaffe.
– Jag är på väg för att besöka mina vuxna barnbarn, anförtror hon mig plötsligt och på finska.
– Trevligt! Jag har tyvärr inga barnbarn. Kanske för att jag inte har några barn…
Vi samtalar några minuter. Min brytning avslöjar mig alltid snabbt som utsocknes. Men oftast frågar finnarna inte om den saken.
– Är Ni ukrainare? undrar dock kvinnan plötsligt.
– Nej jag är svensk. Men inte finlandssvensk utan från Sverige.
Min samtalspartner dricker upp kaffet och lämnar i sakta mak caféet. Jag funderar lite på vår konversation.
Finnar är ganska artiga, i den bemärkelsen att de sällan frågar varifrån man kommer. Eller så är det blyghet.
En kväll när jag ätit middag med finska väninnan Miia tar jag spårvagnen hem till Kampen. Med en och annan öl innanför västen kan jag inte låta bli att börja konversera en medpassagerare.
Efter en stund frågar hon rakt på sak vad som är mitt modersmål.
– Ni får gissa tre gånger!
– Estniska?
– Nej.
– Tyska?
– Nej.
– Ryska?
– Nej.
Vagnen gnisslar och kränger och jag berättar att jag är svensk som i vuxen ålder lärt mig finska och flyttat hit. Eller nog snarare flyttat hit och under viss möda lärt mig finska.
– Hyvin puhutte (Ni talar bra)!
– Kiitos (Tack).
På sätt och vis uppskattar jag den återhållsamma finländska stilen. Man behöver inte genast häva ur sig allt om sig själv och sin bakgrund.
Jämfört med svenskar är finländare ofta väldigt rakt på sak. Ett av de första åren här skulle jag på telefon intervjua en kommunalpolitiker.
Vederbörandes fru svarade och skrev upp mitt mobilnummer och lovade att hennes man skulle ringa upp när han kommit hem.
Så skedde:
– Min fru sade att en journalist som talade dåligt finska hade sökt mig…
Några år senare träffade jag på Pressklubben i Helsingfors en pensionerad finsk chefredaktör, som fordom gett mig litet uppdrag.
– Jag minns att din finska var dålig, den är mycket bättre nu. Fast på den tiden var du smalare…
Varför gissar finnar att man är est, tysk eller ryss eller ukrainare? Förmodligen därför att vi svenskar som utan finskt påbrå talar finska är så exceptionellt få. Då ligger det mycket närmare till hands att gissa på Estland eller kanske – som numera – Ukraina.
På senare tid har jag börjat fråga finska vänner om de har någon annan svensk bekant som de brukar tala finska med (länge undvek jag det i tron att det kunde missförstås som att jag fiskade efter bekräftelse, men så är inte på minsta vis fallet).
Nej, knappt någon har talat finska med en så kallad rikssvensk, jag undantar här svenskar med finska rötter.
Tänker man närmare på saken är det kanske trots allt inte så märkligt. Vad ska Ville från Vetlanda eller Lisa från Ludvika med finska till?
Besöker man Helsingfors är ju mycket skyltat på svenska och personalen på Stockmanns varuhus har små “skyltar” med flaggor som visar vilka språk de behärskar (bland de mest fascinerande reportage jag gjort var när jag och fotografen Calle besökte varuhusets parfymavdelning och intervjuade en finska som kunde presentera all väldoft på god ryska (detta var mer än tio år sedan och innan gränsen länderna emellan stängdes).
Nästan alla finländare kan idag därtill hyfsad engelska – inte minst inom turistnäringen. Så det finns knappast någon praktisk anledning att anmäla sig till en finskkurs.
Själv visste jag redan innan jag flyttat hit, att ju mer tid jag lade ner på finskan desto snabbare skulle det gå att plöja finska tidningar och därmed hitta uppslag till reportage. Och att jag skulle kunna intervjua folk i de mest avlägsna delar av landet och med särpräglade dialekter utan behov av tolk.
Konversationen på frukostfiket födde en liten tanke; vore det möjligen idé att försöka lära sig en smula ukrainska?