27 juni 2026
Åter i Finland efter dryg vecka i Estland. En resa jag inte skulle vilja ha ogjord.
Noterar dock tacksamt, att det är nästan ett halvår till nästa utlandstripp och då till Grekland.
Under barndomen drömde jag vilt om utrikesresor. Andra människor, andra språk, andra kulturer.
Men jag hann fylla 30 innan jag förstod, att journalistiken var en gyllene biljett in i miljöer jag annars inte skulle ha fått tillträde till.
I decennier rullade ett självspelande piano på; överläggningar med fotografen, kontakter med diverse tidningar, letande efter intervjuobjekt och så bar det av!
Idag – när man är van vid högklassiga hotell – är en del svårt att förstå. Minns hur fotografen och jag under vår första reportage-resa till Tjeckien sov skavföttes på en bänk i en kompis lägenhet i Prag.
När vi efter dygn av väntan fick träffa Aleksandr Dubček, var vi trötta och oduschade. Klädd i kostym och med humöret på topp verkade dock inte nyvalde talmannen i tjeckoslovakiska parlamentet bry sig nämnvärt om vår apparition.
– Vi måste ha äkta bilder! Det får inte se konstlat ut, förklarade han och lade armen om mig.
Vill jag då ha dessa år tillbaka?
No way.
En bit in i “tredje åldern” gör nog många av oss något slags bokslut över livet och hur det blev. Det är så lätt att se sådant man inte fått, men missa det man HAR fått.
– Du har ju upplevt mycket spännande, säger reskompisen Alf en afton i Tartu,
– Joo…
Livet går, som bekant, inte i repris. Man kan inte få det ogjort. Fullt av misstag och relationer man nog inte borde ha gått in i.
Men känner denna morgon också lätta, fläktande vindar – återbördad till stamfiket i helsingforsstadsdelen Kampen.
Träffade igår i Tallinn en väninna jag umgicks mycket med i Helsingfors första året, 1996. Hon är sedan länge en känd författare, heter Imbi Paju, och bor sedan många år tillbaka åter i hemlandet Estland.
Bakom sig har hon närmare tiotalet böcker samt en dokumentärfilm. År 2013 fick hon Finlands Lejons orden första klassen av president Niinistö för sitt främjande av kontakterna mellan Finland och Estland.
Två verk finns översatta till svenska. “Förträngda minnen” (2007) handlar om hennes egen familjehistoria och om hur Stalin-terrorn och ockupationen fick människor i Estland att i generationer förtränga det lidande de tvingats utstå.
Den andra till svenska översatta boken heter “Systrar kring Östersjön: att se andras lidande” (2014). Här handlar det om systerskap över nationsgränserna. Bland annat om den finländska Lotta Svärd-rörelsen samt estniska motsvarigheten Naiskodukaitse.
Har med mig och skänker Imbi mina två böcker, vars innehåll plötsligt tycks fjäderlätt jämfört med hennes författarskap.
– Man behöver inte jämföra. Du skriver bra! “tröstar” hon.
Vad gör man de återstående två sommarmånaderna, om hälsan står bi?
Helsingfors är en otroligt fin sommarstad och jag har månadskort som täcker såväl centrala som perifera delarna. Ska en av dagarna med väninna åka över till Sveaborg och se en lovordad föreställning av Kjell Westös “Där vi en gång gått”.
Middagar inbokade på favoritrestaurangerna Kannas och Seahorse. Viktväktarna göra sig icke besvär…
Obegränsat med tid att varje morgon plöja igenom Helsingin Sanomat. Tid också att avverka de obligatoriska 10 000 promenadstegen.
Har mailat fysioterapeuten på lokala gratisgymmet för seniorer. Kunde hon boka in en tid igen och ånyo visade hur de mest basala övningarna utförs?
Inventeringen av lägenheten måste fullbordas. Jag slänger osentimentalt varenda pryl jag inte kan motivera varför den skulle ligga kvar.
Besök från Sverige? Jag har i god tid lagt ut inbjudningar. Kommer någon eller några över till Sommar-Finland vet jag att det är en härlig upplevelse, både för dem och mig.