23 april 2026
Under några tonår var jag DX-are, det vill säga lyssnade på mer eller mindre avlägsna
radiostationer. Det är en fin hobby som jag vet utövats av flera sedermera namnkunniga journalister.
Allt startade med att jag i början av 70-talet på Jönköpings bibliotek hittade boken “Kortvågslyssning som hobby: DX-ing med vanlig radiomottagare” av Arne Skoog”. Boken är en klassiker i sitt slag och dess författare kom att kallas “Mister DX-ing”.
Vill minnas att jag sprang på honom när jag sommaren 1976 besvarade lyssnarbrev på Sveriges Radios Utlandsprogram i Stockholm.
Helt säkert är att jag samma sommar öppnade porten till radiohuset på Gärdet och fick ett “tack” av en man vid namn Sven Jerring.
Åter till DX-ingen. Ingen av mina kompisar hade internet på den tiden. Ej heller var man inne på Youtube eller mailade bekanta på andra sidan jordklotet.
Redan någon gång i tioårsåldern brukade jag om aftonen smyga mig in i radiorummet, som vi kallade det, och sätta på ångradion. Den var tyskbyggd och vägde säkert flera kilo. Tryckte man på UKW eller Ultrakurzwelle kunde man lyssna på “Småbarnskvarten” eller, om lördagarna, sjunga med Sigge Fürst i “Frukostklubben”.
Eftersom jag aldrig riktigt har tyckt om att vara som andra, brukade jag trycka på KW eller
Kurzwelle. Ingen Sigge och ingen buktalarardocka “Kaffe-Petter”, dock många andra spännande röster.
Det gick kalla kårar över ryggen…
Smoddirobbitjubiibobi eller vad de nu sade, damerna och herrarna som hade smugit sig in i vår Blaupunkt.
Alltmer kom jag att övertygas om att det existerade en värld bortom Nässjö och Jönköping, ja till och med utanför Sveriges gränser. Detta sammanföll med att jag på biblioteket i Nässjö Folkets Hus letade mig fram till bokstaven F, som innehåll böcker på främmande språk.
Vi hade nätt och jämnt börjat med engelska i skolan, men jag minns hur jag hittade en lärobok i tyska och att där fanns en tecknad bild på en, respektive två sjömän:
“Der Seemann – Die Seeleute”.
Som nybörjare inom DX-ingen lyssnade man med fördel på så kallade svensksändare. En sådan var Deutschlandfunk i Köln och jag minns frekvensen mellanvåg 1268.
Radio Berlin International i östtyska huvudstaden Berlin hade också sändningar på svenska. Ganska trista och så här decennier efteråt minns jag en gammal sovjetvits:
Hur fyller man ett sovjetiskt kylskåp? Jo, man tar en sladd och kopplar ihop kylskåpet med Radio Moskva.
Ack ja, vilka tider.
En gång skrev jag och en kompis till Deutschlandfunk och frågade om det fanns någon DX-klubb i Huskvarna. De läste upp brevet och därpå ringde en gentleman som hette Christer Brunström och var språklärare vid Alfred Dalinskolan, där jag för övrigt hade Alf Svensson som klassföreståndare.
Christer bjöd hem mig och kompisen till sin lya. Minns att han visade några exemplar av en tidning som hette Bohus-DX och gavs ut av Uddevalla DX-klubb. Där brukade han publicera artiklar och jag var oerhört imponerad.
– Skriv en artikel du också! uppmanade han.
Så blev det och jag skrev mitt livs allra första artikel, om min DX-ande klasskompis Mats under rubriken “DX-liv i Huskvarna”.
Det blev så småningom några artiklar till, fast då i andra avisor.
Jag har dille på att av och till försöka leta upp gamla vänner och se om där finns någon glöd kvar. Christer Brunström är ett aktat namn inom DX-ingen och därtill specialiserad på filateli och frimärken med radio-anknytning.
Vi har en smula kontakt och det är mycket stimulerande.
Han förblev språklärare yrkeslivet ut och är mycket duktig bland annat på franska och spanska. Minns ett inslag i Deutschlandfunks svenska sändning, där han besökte stationen Radio San Sebastian.
Därtill har han “vikarierat” på den för DX-are legendariska stationen HCJB (“Heralding Christ Jesus’ Blessings”, på spanska “La Voz de los Andes” eller “Andernas röst”) i Ecuador, vars svenska sändningar från 1957 leddes av Sonja Persson.
Före henne hette programledaren, från 1941 till 1957, Ellen de Campaña.
Det hade förresten säkert varit intressant att besöka Latinamerika. Enda land på den kontinenten som jag besökt är Brasilien. Minns fotbollsreferaten i brasiliansk radio och stationer som Radio Globo och Radio Bandeirantes.
Idag är det ju lätt som en plätt att lyssna på dessa och några hundra miljoner till via nätet.
Fast tjusningen när man som tonåring rattat in en riktigt avlägsen station lär nog aldrig riktigt återkomma.