18 maj 2025
Det strömmar psalmsång från en vit skolbarack i Nässjö-stadsdelen Handskeryd. Vi skriver 1964 och
bakom tramporgeln sitter nyutexaminerade läraren Ingrid Johansson.
“Morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod, sorlande mot hällen sjunga Gud är god”, piper dryga
20-talet små glin och fröken trampar orgel så det står härliga till.
– Det var litet nervöst. Ni var ju min första klass. Och jag hade två äldre kollegor som såg
efter mig, berättar Ingrid Johansson när vi 61 år senare träffas på muséet och restaurangen
Vandalorum i Värnamo.
– Fast jag gjorde ju ändå som jag själv fann bäst och märkte snabbt att läraryrket passade och gav
mig glädje, tillägger hon.
Brasilien 2004. Favelan Rocinha, byggd på en sluttning och med utsikt över Rio de
Janeiro. En brasilianare från trakten visar mig runt och jag får besöka en skola.
– Jag ska bli advokat.
– Jag ska bli läkare.
– Jag ska bli lärare.
Barnen i skolan när stora planer för framtiden. Jag spelar in på reporterbandspelaren och tar bilder.
Stämningen är så varm och fin, samtidigt som det inte helt går mota bort tanken att de flesta barnen
här i slummen nog inte kommer få möjlighet att förverkliga sin livsdröm.
Efteråt, på hotellet, brakar jag ihop. Bara ligger på sängen och glor själlöst upp mot taket. Minnen
börjar sippra från hjärnkontoret och in i själens prång.
Barnen i Nässjö hade stora möjligheter att förverkliga sina livsdrömmar. Även vi arbetarungar
förstod, att om vi kämpar på så kan vi få ett bättre liv än egna föräldragenerationen.
Det som förmörkade tillvaron – och jag har genom otaliga samtal i efterhand förstått att många bar
på samma erfarenhet – var den tidens barnuppfostran, åtminstone i arbetarklassen; Ovillkorlig
lydnad. Våld. Kränkningar.
– Aldrig någonsin fick man höra att man gjort något bra. Det var Jante hela dagen, konstaterade en
klasskamrat när vi decennier senare träffades.
Men hösten 1964 hände något. I den nybyggda baracken fick vi andraklassare en ny fröken. Hon
hade energi som en duracellkanin och hennes ögon sken i kapp med sola i Karlstad.
Skolan blev en oas. Vi satt på helspänn när Ingrid Johansson läste högt ur Barnens bibel, hon
klistrade in stjärnor i våra skrivböcker och öste beröm över oss när vi nöjsamt lyckats bemästra
skrivspråkets så kniviga sje-ljud.
I Rio de Janeiro på hotellrummet bestämde jag, att orkar jag ta mig upp ur sängen och kommer jag
hem igen till Finland så ska jag leta upp såväl fröken som hela klassen.
Så blev det. Och en försommardag året därpå hade vi radat upp oss precis i samma ordning som på
ett skolfoto från 1964. Ett sms från min mobiltelefon och ut ur ett buskage kom vår fröken och anslöt
sig till sin första klass. Lokala Smålands Dagblad förevigade det hela.
Vi fick en sagolik kväll och Ingrid Johansson hade skrivit en visa, där hon (skicklig sångerska)
besjöng var och en av oss vid namn. Sedan dess har jag i princip varje år i maj samlat ihop klassen,
förutom under pandemin.
När krösatåget en majförmiddag bromsar in i Värnamo står ett stiligt äldre par och väntar utanför
stationshuset; Ingrid och hennes man Kurt. Jag förundras över hur de lyckats hålla sig så fräscha,
– Jag har alltid motionerat mycket, berättar Kurt.
– Och för mig har körsången alltid varit väldigt betydelsefull, inflikar Ingrid.
De bjuder på en rundtur i Värnamo som, i bjärt kontrast mot Nässjö, verkar vara en tillväxtort. Parets
barn och barnbarn är entreprenörer, leder företag etcetera.
Så far vi till muséet och restaurangen Vandalorum. Lax och grönsallad. Kurt, som är en riktig filosof,
skänker mig ett kompendium han skrivit ihop; “En personlig resumé av SAPIENS, En kort historik
över mänskligheten”.
– Min text bygger på en bok av historikern Yuval Noah Harari, doktorand i Oxford och lärare vid
Hebreiska universitet i Jerusalem. Du MÅSTE läsa hans verk!
Före uppbrottet spelar jag in en liten video med vår fröken och sänder den nästa dag till alla
klasskamraterna, även de som inte kunnat komma till årets träff.
– Ingrid och Kurt, vill ni komma den nionde maj nästa år när vi åter kör en träff och alla har fyllt
eller ska fylla 70?
– Tack Sören, för inbjudan. Men vi var ju på kalaset 2005 och lever fortfarande på minnen av den
tillställningen.
Juni 1970. Samma klass som från baracken i Handskeryd har nu gått ut sjuan på Centralskolan i
Nässjö. Jag fick redan på höstterminens slut femma i tyska, vilket enligt läraren Sylvia Eckerfors
var något hon aldrig gjort tidigare.
Men annars är det mörkt. Familjen flyttar till Huskvarna. Mot min vilja (men lönlöst protestera)
måste jag gå upp vid tre-tiden var natt för dela ut Jönköpingsposten och Smålands Allehanda. Jag
kan fortfarande få ångest vid doften av trycksvärta, fast i dag är det ju mest nätet som gäller.
Alfred Dalinskolan är inte rolig. Jag har bara Nässjö och gamla klassen i tankarna. När de nya
klasskamraterna går till skobespisningen vandrar jag ensam varv efter varv runt Rosens köpcentrum
och med kurrande mage.
Men även på denna skola finns en ljusglimt, klassföreståndaren Alf Svensson. Jag tycker mig ha sett
honom vid något tillfälle på TV.
– Han är ordförande i Kristen Demokratisk Ungdom, berättar en klasskamrat.
Alf liknar inte någon annan lärare jag dittills haft. På hans historielektioner skulle en tappad synål
låta som en explosion, vi sitter likt tända Liljeholmens-ljus.
– Kom ihåg en sak, kära elever, DET FINNS INGET ROMANTISKT MED KRIG! förkunnar han
med sin särpräglade munart.
På religionskunskapen är det lika fascinerande. Alf Svensson ritar en cirkel på svarta tavlan och
förklarar att inom den ryms mänsklighetens samlade kunskap.
– Men, frågar han och sätter med kritan ett kryss någon meter snett ovanför cirkeln, VAD FINNS
HÄR???
Ibland är det riktigt allvarsamt. Som när han under en lektion konstaterar, att ingen av oss som
befinner sig i salen kan vara säker på att han eller hon kommer att finnas med på nästa veckas
lektion.
– Eller ens vara säker på att komma över tröskeln efter lektionens slut, preciserar Alf när han och
hustrun Sonja en majförmiddag bjuder på kaffe och smörgås i trädgården till parets spatiösa villa på
Brahegatan i Gränna.
Alf var redan under skoltiden en person som såg och stöttade “utsatta elever”. Vi mailar så gott som
varje dag sedan många år tillbaka. När jag i höstas fick en bok förlagd dedikerade jag den till “Min
vän och välgörare Alf Svensson i Gränna”.
Jag tänker ibland, att det kanske är rätt skönt för Alf med en vän som nästan helt saknar intresse för
partipolitik. Och jag skulle aldrig drömma om att fråga vad han tycker om efterträdaren Ebba Busch,
därtill är han självfallet så clever att han skulle parera frågan…
Men musik gillar vi båda och Alf har lånat en gitarr av grannen och jag stämmer den och vi sätter
oss ner och Sonja plåtar med sin mobiltelefon när vi gemensamt sjunger en gammal läsarsång;
“Evad dig möter käre vän här på vår vandringsstig, så säg det då till frälsaren nog vill han hjälpa
dig”.
Att beteckna Ingrid Johansson och Alf Svensson som “frälsare” vore nog en aning väl magstarkt.
Snudd på blasfemiskt. Men de är två lärare och sedermera vänner som starkt bidragit till att livet väl
ändå, til syvende og sidst, blev hyfsat lyckat.
Sören Viktorsson