10 maj 2025
Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn är en av den
ryska litteraturens giganter. När jag sommaren
1989 läste ryska i Moskva frågade lärarna
initialt vilka ryska författare vi läst, för att kunna
diagnostisera oss till rätt nivågrupp.
– Tjechov, Pusjkin och någon dikt av Lermontov,
svarade jag.
Samma namn plus några till återkom även när
övriga ryskstuderande skulle berätta om sina
läsfrukter. Till slut ilsknade en av lärarinnorna,
de var alla kvinnor, till och utbrast:
– Läser ni inte Solzjenitsyn? Han är ju den
främste!
Några år tidigare skulle ett sådant uttalande
naturligtvis ha varit fullständigt otänkbart. Men
nu hade Gorbatjovs omdaning perestrojkan –
och inte minst glasnost, öppenhet – börjat slå
igenom i det tidigare så slutna Sovjetunionen.
– Jo, vill jag minnas att en och annan av oss
svarade, visst har vi läst Solzjenitsyn.
Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn föddes elfte
december 1918 i staden Kislodovsk i södra
Ryssland. Fadern, officer i tsarens armé,
omkom ett halvår före sonens födelse i en
jaktolycka. Aleksandr växte upp tillsammans
med sin mor under fattiga förhållanden.
I boken Den första kretsen beskriver
Solzjenitsyn hur han tidigt lärde sig läsa och
med iver studerade innehållet i sovjetisk press.
Det sker genom hans alter ego Gleb Nerzjin,
som vecklar ut tidningar och läser om
Geniernas geni och Solarnas sol, sovjetfolkens
store ledare Iosif Vissarionovitj Stalin.
Om Stalin nu var allt, filosoferar Gleb, då måste
ju alla de andra vara – intet…
När den populäre partichefen i Leningrad
Sergej Mironovitj Kirov lönnmördas i december
1934 tar Stalin detta som förevändning att öka
repressionen. Mordet begicks av Leonid
Vasiljevitj Nikolajev, en arbetslös ung man i
Leningrad, som sköt Kirov i bakhuvudet.
Nikolajev hade då redan vid två tidigare tillfällen
blivit haffad i närheten av Kirov och försedd
med revolver. Som av en slump släpptes han
vid bägge dessa tillfällen fri…
Den unge Solzjenitsyn, alias Nerzjin,
konstaterar för sig själv när han läser om dådet
att det måste ha skett på Stalins order. Vem
annars skulle det gynna? Även om Kirov lär ha
varit en av diktatorns få nära förtrogna, kunde
Stalin inte tåla konkurrens och framför allt inte
vad gällde hans maktposition.
Stalin hade måhända viss anledning att frukta.
När den sjuttonde partikongressen hölls i början
av 1934 ska han, enligt i och för sig
obekräftade uppgifter, i valet till ny
centralkommitté ha fått avsevärt färre röster än
partisekreteraren i Leningrad Kirov. Detta
förefaller inte alls osannolikt och Stalin lär för
övrigt vid tillfälle ha yttrat, att det viktiga i ett val
är inte vem som röstar utan vem som räknar
rösterna.
Den sjuttonde partikongressen, i den officiella
partihistorien betecknad som Segrarnas
kongress, var sista gången det inifrån partiet
tycks ha förekommit opposition mot Stalin. I
nästan tjugo år, fram till hans död 1953, var
sedan hans makt absolut.
Just synpunkter på Stalin skulle komma att få
ödesdigra konsekvenser i Solzjenitsyns liv. Som
artillerikapten i Röda armén deltog han i
framryckningen genom Polen. I några brev
kritiserade han generalissimus Stalins sätt att
leda hären. Detta kom till säkerhetspolisens
kännedom och den unge kaptenen dömdes
1945 enligt den beryktade paragraf 58 i
sovjetisk straffrätt till åtta år i arbetsläger.
Det kan låta märkligt, men utifrån dåtidens
förhållanden kom han förmodligen ganska
lindrigt undan. Den ryktbara paragrafen om så
kallad antisovjetisk verksamhet – ett i sig mycket
tänjbart begrepp – stipulerade uppemot
tjugofem år i läger och från mitten av trettiotalet
gällde den även för barn från tolv års ålder. I en
av sina böcker ironiserar Solzjenitsyn över att
Stalins egen dotter Svetlana började närma sig
den åldern, så Folkets fader kan knappast ha
undgått att förstå hur drakoniska hans lagar var.
Att vara straffånge i Stalins Sovjetunionen var
naturligtvis en fruktansvärd upplevelse och
ingen ska förringa Solzjenitsyns lidande. Han
hade dock turen att mitt i eländet få sitta av tre
år av sitt straff i en så kallad sjarasjka – ett slags
specialfängelse för forskare och
vetenskapsmän. Solzjenitsyn hade en examen
från universitetet i Rostov vid Don med
matematik som huvudämne och uppvisade
även stor fallenhet för naturvetenskap.
Förhållandena i sjarasjkan – där man i hans fall
sysslade med avlyssningsapparatur,
dechiffrering samt kryptering – var ojämförbart
bättre än i vanliga läger och fängelser.
Sovjetunionen behövde avancerad teknologi för
att kunna tävla med det kapitalistiska väst och
även framgent hålla den egna befolkningen
under strikt bevakning.
Solzjenitsyn beskriver detaljerat livet i
sjarasjkan, i Marfino utanför Moskva, i boken
Den första kretsen. Titeln alluderar på Dantes
Den gudomliga komedin och sjarasjkans
invånare är förvisso kvar i helvetet, men i dess
första och bästa krets. De får till och med raka
sig för egen hand och erbjuds smör på svarta
brödet.
Romanen är bitvis dråplig. Som när fångarna
ger varandra grekiska namn. Varför? Jo, i
sovjetisk press pågick under denna tid en
kampanj för frisläppande av i Grekland
fängslade kommunister…
Sina tre sista år som fånge tillbringar
Solzjenitsyn åter i ett vanligt fångläger, i
Ekibastuz i Kazakstan. Där, i nordöstra
Centralasien, rådde ett mördande klimat med
ohyggligt kalla vintrar.
Livet där ska han senare komma att skildra i
boken En dag i Ivan Denisovitj liv, det vid sidan
av Gulag-arkipelagen kanske mest kända av
Solzjenitsyns verk. Det var i detta läger
Solzjenitsyn fick magcancer och opererades för
fösta gången.
Till domen hörde så kallad evig förvisning, det
vill säga förbud mot att någonsin åter bosätta
sig i Ryssland. Solzjenitsyn slog sig ned i
kazakstanska byn Kok-Terek, varifrån han till
slut fick tillstånd att åka till Tasjkent för att
genomgå strålbehandling. Senare kom han att
skriva den delvis självbiografiska romanen
Cancerkliniken.
När Nikita Sergejevitj Chrusjtjov höll sitt
berömda tal vid tjugonde partikongressen i
Moskva, i februari 1956, blev det startskottet för
ett politiskt töväder som skapade eko även i
Gulag och bland de evigt förvisade. Solzjenitsyn
rehabliliterades året därpå och kom att bosätta
sig i europeiska Ryssland, närmare bestämt
staden Rjazan, runt 200 kilometer sydost om
Moskva. Där arbetade han som lärare i sina
specialämnen fysik och matematik. Senare
vittnesbörd från elever och kollegor beskriver
honom som omtyckt och kompetent. Han var
därtill mycket noggrann och kom till lektionerna
prick på minuten. Det disciplinerade
arbetssättet skulle komma att prägla hela hans
liv och möjliggjorde en diger litterär produktion.
Redan under tiden som lägerfånge förde
Solzjenitsyn anteckningar och i november 1962
publicerades En dag i Ivan Denisovitjs liv i den
litterära tidskriften Novyj Mir. Det var ett djärvt
beslut av chefredaktören Aleksandr Tvardovskij
som berättat hur han, efter att ha fått
manuskriptet i sin hand, blev så tagen att han
kände sig tvungen att klä om till finkläder innan
han läste vidare.
Under Tvardovskij blev Novyj Mir ett ledande
organ för avstaliniseringen. Men nya vindar
skulle komma att blåsa i Kreml inom
kulturpolitiken och 1970 tvingades denne lämna
chefredaktörskapet. I samband med
Tvardovskijs begravning i december 1971 fällde
Solzjenitsyn ord som kommit att gå till
eftervärlden:
”Det finns många sätt att döda en poet. För
Tvardovskijs del valde man att beröva honom
hans verk – hans lidelse – hans tidskrift”.
Solzjenitsyn och Tvardovskij var båda stora
personligheter som av och till kom i luven på
varandra, men vänskapen dessa giganter
emellan bestod. Hans litterära memoarer En
kalv med eken stångades handlar till en del om
Solzjenitsyns relation till Tvardovskij.
Chrusjtjov avsattes genom en kupp i oktober
1964, efter att ha styrt landet i elva år. Det var
ett talande tidstecken att han varken fängslades
eller avrättades, utan tilldelades en datja utanför
Moskva där han senare på tonband spelain
vad som anses vara hans memoarer. Banden
smugglades ut till USA och boken Chrusjtjov
remembers gavs först ut där 1970, i svensk
översättning kom Chrusjtjov minns ut 1971.
Till en början betvivlades att detta verkligen var
den forne sovjetledarens egenhändigt
författade, eller snarare inspelade, memoarer.
Tvivlen skingrades dock så småningom och
personer, typ västerländska diplomater, som
haft med Chrusjtjov att göra intygade att så här
pratade och tänkte han.
Efter kuppen mot Chrusjtjov kom Sovjetunionen
att styras av ett triumvirat, eller trojka för att tala
ryska. Där innehade Leonid Iljitj Brezjnev den
främsta posten i egenskap av
generalsekreterare i kommunistpartiets
centralkommittés politbyrå. Vid sin sida hade
han premiärminister Aleksej Nikolajevitj Kosygin
samt ordföranden i Högsta Sovjets presidium
Nikolaj Viktorovitj Podgornyj. Den sistnämndes
roll var delvis av mer ceremoniell natur.
Någon återgång till ren stalinism innebar det
nya styret inte. Ändå drogs de ideologiska
tumskruvarna åt. Ett exempel är författarna
Andrej Donatovitj Sinjavskij och Julij Markovitj
Daniel, som trots internationella protester 1966
dömdes till sju respektive fem år i arbetsläger.
Att En dag i Ivan Denisovitjs liv publicerades i
Sovjet, ska ses mot bakgrund just av
Chrusjtjovs strävan att distansera sig från Stalin
och dennes förbrytelser. Ironiskt nog var han
dock själv en av diktatorns trognaste
hantlangare som inte drog sig för bruk av våld.
Chrusjtjov ska senare också ha erkänt sig
sorgset medveten om att hans händer dröp av
blod.
En dag i Ivan Denisovitjs liv var för sin tid något
av en sensation, när den blev fritt tillgänglig i
Sovjet och inte förutsatte läsning via samizdat
eller lyssnande på västerländska radiosändare.
Men Solzjenitsyn hade avsevärt kraftigare
dynamit i sin ägo. Det handlar om Gulag-
arkipelagen, författarens åtminstone i politiskt
hänseende mest betydelsefulla verk.
Solzjenitsyn förde anteckningar under sina
lägerår och utvecklade en teknik för att på
minimalt utrymme få med så mycket som
möjligt. Dessa anteckningar lyckades han
sedan gömma för lägervakterna och få
utsmugglade.
Gulag-arkipelagen är ett imponerande livsverk
omfattandes inalles sju delar, till bredden fyllda
av vittnesbörd om stalinismens förbrytelser.
Publiceringen av En dag i Ivan Denisovitjs liv
fick till följd att människor från hela
Sovjetunionen skrev till Solzjenitsyn och
berättade om hur de hade drabbats av
stalinismens förföljelser.
Gulag eller Glavnoje upravlenie lagerej skulle
på svenska kunna översättas till
Huvudstyrelsen för arbetslägren. Detta
fasansfulla system av straffkolonier, vilket likt
öar i en arkipelag bredde ut sig över hela
Sovjetunionen, började byggas redan kort efter
revolutionen.
Ibland har, åtminstone när marxismens stjärna
stod i zenit även i väst, uppfattningen förfäktats
att Vladimir Iljitj Lenin skulle ha varit någon
sorts mysfarbror med vällovlig ambition att
skapa ett perfekt, jämlikt samhälle. Och att
Stalin på grund av sin personliga ondska och
omvittnade paranoia trist nog förstörde det hela.
För Solzjenitsyn är stalinismen en logisk
fortsättning på leninismen. Han visar på
övertygande sätt redan i början av Gulag-
arkipelagen hur Lenin initierade processen med
arbetsläger vid Ishavet samt fängslanden och
avrättningar, inte minst av medlemmar ur den
gamla eliten. Nu avled Lenin ju redan 1924
men lärjungen Stalin hade decennier på sig att
fullborda planerna och fylla arkipelagen med
slavarbetskraft. Som mest befolkades den av
närmare tre miljoner människor, vilka levde
under fullständigt vidriga förhållanden.
Om Lenin har, med all rätt, sagts att han
älskade mänskligheten men hatade människor.
Redan i boken Lenin i Zürich, svensk utgåva
1976, påvisar Solzjenitsyn denne fanatikers
fullständiga brist på empati och totala förakt för
meningsmotståndare dit även – eller kanske inte
minst – oliktänkande marxister hörde.
Naturligtvis insåg Solzjenitsyn att Gulag-
arkipelagen var rena dynamiten och att de
sovjetiska makthavarna inte skulle ha något
som helst intresse av att den publicerades. Han
lär till och med ha räknat med möjligheten att
verket skulle kunna komma att förbli okänt för
allmänheten under hans egen livstid.
Men ödet ville annorlunda. En mikrofilm med
manuskriptet smugglades ut till Solzjenitsyns
juridiska ombud i Schweiz Fritz Heeb. Oturligt
nog hade även KGB vid detta laget fått
kännedom om boken. En kvinna som hjälpt
Solzjenitsyn att renskriva och gömma
manuskriptet, Elisaveta Denisovna
Voronjanskaja, avslöjade efter tortyr för KGB:s
hantlangare var i sin datja hon hade grävt ner
ett komplett exemplar. Det hela slutade med att
hon, efter att ha blivit frisläppt, tog sitt liv.
För Solzjenitsyn, som blev klar med Gulag-
arkipelagen redan 1968, var nu det kokta
fläsket stekt. Han beslutade att ge klartecken
för dess publicering i väst och annandagen
1973 briserade denna litterära bomb i Paris.
Mottagandet i väst blev överlag positivt, till en
del också i vänsterradikala kretsar där man inte
hade något intresse av att försvara Stalin-
epoken.
Nu var ju Solzjenitsyn vid denna tid de facto
redan ett stort namn i väst, där bland annat
såväl Cancerkliniken som Den första kretsen
hade översatts och givits ut. I Sovjet kunde de
endast läsas av ett fåtal i underjordiska
manuskript, så kallade samizdat, bildat av
ryskans ord för själv samt publicera eller ge ut. I
november 1969 uteslöts han ur det sovjetiska
författarförbundet, för att året därpå få revansch
när han av Svenska Akademin utsågs till
nobelpristagare i litteratur. Soljzenitsyn kom
dock inte till ceremonin i Stockholm i december
samma år, eftersom han hyste en – säkert
välgrundad – misstanke om att inte få återvända
till hemlandet. Det skulle dröja fyra år innan han
i Stockholms konserthus fick mottaga sitt
nobeldiplom och sin medalj ur svenske kungens
hand.
Turerna var före det många kring hur han, som
fortfarande bosatt i Sovjetunionen, skulle kunna
delges priset. Ett förslag var, att det skulle delas
ut på Sveriges ambassad i Moskva.
Solzjenitsyn krävde i så fall att han där också
skulle få hålla den obligatoriska
nobelföreläsningen.
Från officiellt svenskt håll var man måttligt
intresserad av denna lösning, även om Sverige
var och förbliver en demokrati ville man hålla
sig någorlunda väl med den store grannen i öst.
Äldre läsare erinrar sig kanske det Kvällsöppet-
program i svensk TV där dåvarande
statsministern Olof Palme fick försvara sig mot
intensiv kritik från författaren Vilhelm Moberg,
som menade att det officiella Sverige hade
svikit Solzjenitsyn.
Det kom ändå att lösa sig vad gällde själva
nobelföreläsningen. Journalisten och TT-
korrespondenten i Moskva Stig Fredrikson
hjälpte Solzjenitsyn att få sitt tal utsmugglat,
med hjälp av mikrofilmer som han gömde i en
transistorradio och förde med sig via
Helsingfors till Stockholm. Talet sändes sedan
till Svenska Akademin och offentliggjordes
därpå i augusti 1972 och väckte världsvid
uppmärksamhet. Det var i detta sitt nobeltal
Solzjenitsyn själv för första gången använde
uttrycket Gulag-arkipelagen.
Begreppet har sedan så att säga kommit att få
eget liv och som kuriosum kan nämnas, att när
det ansedda västtyska magasinet Der Spiegel
1983 skrev om tvångsomhändertagande av
barn i Sverige använde de uttrycket Kinder-
Gulag eller Barn-Gulag.
Fredrikson fungerade under några år som en
slags kurir åt Solzjenitsyn och en livslång
vänskap uppstod dem emellan. Den eminente
svenske rysslandskännaren och reportern har
berättat om dessa år i sin bok Alexanders kurir:
ett journalistliv i skuggan av det kalla kriget.
Publiceringen av Gulag-arkipelagen i väst ledde
snabbt till en kampanj i sovjetiska media mot
dess författare, vilken utmålades som folkfiende
och spridare av antisovjetisk propaganda. Nu
hade dock Solzjenitsyn uppnått en sådan status
i väst, att de sovjetiska myndigheterna inte bara
kunde låsa in honom och låtsas som att det
regnade. I början av februari 1974 blev han
uppkallad till åklagarmyndigheten i Moskva men
vägrade infinna sig. Den tolfte samma månad
greps han av myndigheterna och sattes, efter
blott en natt i fängelse, på ett plan för att utvisas
till Västtyskland där han till en början bodde
hemma hos författarkollegan Heinrich Böll.
Efter att en kort period ha levt i Schweiz bosatte
sig Soljzenitsyn med hustrun Natalja och
sönerna Jermolaj, Ignat samt Stepan så i byn Cavendish
i Vermont, USA. Landskapet påminde om
Ryssland, här fann han sin författarro och skrev
bland annat storverket Det röda hjulet, en
imponerande romancykel om tiden före ryska
revolutionen och vad som ledde fram till
omvälvningen som skulle få så katastrofala
följder för många människor. Boken var avsedd
att ha sträckt sig fram till och förbi
oktoberrevolutionen, men projektet kom att
stanna vid april 1917.
Solzjenitsyn gav sällan intervjuer. Han
uppmanade istället folk att läsa hans böcker.
Men ett uppmärksammat tillfälle där han
framträdde var det berömda talet vid
examensfirandet på anrika Harvard University
1978.
En del hade kanske väntat sig furiösa angrepp
på Sovjetunionen och den kommunistiska
världen. I stället gisslade han skoningslöst vad
han betecknade som ett svagt och normupplöst
västerland. Länder där människan är sitt eget
centrum och där Gud och eviga värden glömts
bort. Solzjenitsyn hann under sin tid som fånge
gå igenom en religiös omvändelse och bekände
sig därefter till den rysk-ortodoxa kyrkan.
Materiell rikedom är inte det väsentliga, det är
istället andlig tillväxt vi bör sträva efter. Där har
väst en del att lära av öst. I en totalitär
omgivning kan under lyckliga omständigheter
mycket starka andliga personligheter frodas.
Och framför allt, underströk Solzjenitsyn, måste
vi framleva våra liv i sanning. Sovjetunionen var
ju byggd på lögner, men även i väst tenderar
sanningen att slinka oss ur händerna om vi inte
är vaksamma.
Under åren i exil återkom Solzjenitsyn i de
fåtaliga intervjuerna till sin övertygelse att han
och hans familj än en gång skulle få trampa
rysk mark under sina fötter. Så skedde 1994,
efter tjugo år i påtvingad exil. Han valde i
samband med återkomsten att resa genom
Ryssland med tåg från Vladivostok till Moskva
och träffade samt samtalade under resan med
tusentals personer.
Det Ryssland han återvände till hade dock
genomgått stora förändringar. Varken Gorbatjov
eller Jeltsin fann nåd inför Solzjenitsyns ögon.
Däremot tycktes han hysa någon slags om inte
sympati så respekt för Vladimir Putin, men detta
var ju naturligtvis långt före den lagvidriga
invasionen av Ukraina. När Solzjenitsyn 2007
tilldelades ett statligt pris – han hade avböjt
liknande från Gorbatjov och Jeltsin – besökte
Putin den världsberömde författaren i dennes
hem utanför Moskva för att gratulera. Fler än en
torde ha lyft på ögonbrynen, inte minst i väst.
Solzjenitsyn var självfallet medveten om Putins
förflutna inom KGB, men det finns ingen
anledning att tro att han skulle ha varit helt
okritisk till dennes regim. En till det banala
förenklad förklaring vad gäller Solzjenitsyns
inställning kunde kanske vara, att Putins styre
trots allt innebar en sorts stabilitet i bjärt
kontrast till Gorbatjovs och Jeltsins vingliga tid
bakom styrspaken.
Nu var ju heller inte Solzjenitsyn någon politiker,
utan det är som historiker och tidsvittne han har
sin absoluta storhet. När Solzjenitsyn i juni
2008 gav sin sista intervju i hemmet utanför
Moskva och följdriktigt till Sveriges Televisions
Stig Fredrikson, undvek han nogsamt att yttra
sig om dagspolitik. Den världsberömde
författaren var då redan svårt sjuk och orkade
bara med tio minuter. Den tredje augusti
samma år avled han i en ålder av 89 år i
hjärtsvikt och regeringen representerades vid
begravningen av president Medvedev.
Solzjenitsyn hittade aldrig riktigt sin plats i det
Ryssland han återkommit till. En del av hans tid
gick åt till att polemisera med andra dissidenter,
ett typiskt drag i samband med rysk exil och
även efter att en del återvänt till hemlandet. En
tid hade han ett eget intervjuprogram i rysk tv,
men det kom så småningom alltmer att
domineras av Solzjenitsyn själv och lades
slutligen ned på grund av dåliga tittarsiffror.
Genom sekler har ryska och senare sovjetiska
envåldshärskare fruktat landets skriftställare.
Stalin gjorde sig vid ett tillfälle lustig över påven
genom att fråga hur många divisioner denne
förfogade över. Men pennans makt är
formidabel när den hålls i av en person med
Solzjenitsyns mod, integritet och
sanningslidelse. Hans storhet ligger i att han
konkret och skoningslöst berättade den nakna
sanningen om ett samhällssystem som fick
fasansfulla konsekvenser för miljoner och åter
miljoner medborgare.
I totalitära länder är ju ofta humorn ett vapen
och följande anekdotiska historia är talande vad
gäller Solzjenitsyns storhet. Fråga; Vem var
Brezjnev? Svar; Ledare för det sovjetiska
kommunistpartiet under Soljzjenitsyn-epoken.