12 augusti 2026
Det har gått tio dygn sedan min bäste vän här i Finland gick bort. Sorgen skär genom märg och ben.
I dessa valtider – varför lovar inte något av partierna i Sverige att avskaffa död och lidande? Jag skulle nog rösta på det.
Ibland måste man ta en nypa humor till hjälp, för att inte bli helt tokig…
Skriver detta i stadsdelen Kampen, men på ett “nytt café”. Hittade ett ställe med en liten utomhusterass. Än är vinden måttlig och det är riktigt vederkvickande att sitta här.
När någon som betytt (och betyder) så mycket för en går bort är det ju ofrånkomligt att man börjar fundera. Såvida man inte bara försöker förtränga sorgen, men det rekommenderas inte. Psykosomatiska besvär väntar bakom hörnet.
Min käpphäst sedan länge – förutom att gå en mil varje dag – är att försöka vårda mina relationer.
Tanken ser ut ungefär så här; jag har ju ingen släkt eller så här i Finland. Risken finns – fast det behöver inte gå så! – att man så småningom hamnar på någon form av institution.
Eller att man i det närmaste blir bunden till sin bostad. För dryga decenniet bytte de under någon månad hiss där jag bor, minns jag tänkte på de som hade svårt att gå.
Att resa lockar inte längre. Du kan bjuda mig på en jorden runt-tur i första klass, men jag kommer artigt att tacka nej.
Prylar? Nja, jag har två gitarrer i Finland, en i Grekland och en i Sverige. Har väldigt svårt att se vad jag skulle med en femte till.
Näringsintaget borde vara bättre. Är svag för bufféluncher och litet vin om aftonen gör faktiskt tillvaron en smula “festligare”. Vågen fäller av och till en tår.
Jag har nog i många år redan försökt satsa på mina relationer. Litet börjar väl projektet att dallra.
Bjöd svenska och finska vänner till födelsedagskalas i Athen. Ingen kommer (förutom de kära grekerna som ju har kort resväg).
Bjöd över ett antal personer till Finland denna sommar. Jag känner Helsingfors innan och utan. Ingen kommer (förutom min kära barndomsvän Lotta som är något av en fennoman).
I England för många år sedan köpte jag en mycket bra bok om KBT, kognitiv beteendeterapi. Måste vid tillfälle försöka leta fram den.
En hörnsten är kopplingen mellan kognition (tanke) och känsla. Våra tankemönster grundläggs tidigt.
Har man övertygelsen att “ingen kommer över hit därför att alla i grund och botten tycker illa om mig” – ja då är man ju, för att tala finlandssvenska, “i pisset” rent känslomässigt.
Nu tänker jag nog knappast så längre. Jämnåriga har ofta partners och barnbarn och massa andra intressen och förpliktelser. Det måste man förstå.
Och Finland är ju ett grått och trist land där man inte förstår vad folk säger…
Kanske är det inte alls här skon klämmer. Tror faktiskt inte att jag ens orkar med några länge besök, förutom av de allra närmaste.
Det jag aldrig, aldrig, aldrig kan förlika mig med eller förstå är resonemang av kategorin “Man borde…”.
Många klagar över nordiska vintern, men gör inget. Jag har redan för länge sedan köpt min flygbiljett till sydligare nejder.
Många – eller en del i alla fall – tänker nog att de skulle vilja lämna något slags minne efter sig. Jag har redan skrivit två böcker och jobbar på två till.
Många vill få litet bättre kondition. Jag gick till mobiltelefonbutiken för ett drygt år sedan och fick hjälp att installera en stegräknare. Sedan är det bara att gå så mycket man nu orkar.
En viktig iakttagelse; vad gäller mänskliga kontakter är de ju som de är. Jag vet att jag kan räkna med Allan, Carina, Calle, Christer, Costy, Dimitris, Eva A, Elisabeth, Giouli, Gunilla, Heikki, Håkan, Johan, Juha, Kristian, Matz, Marianne, Miia, Paula A, Peter, Tanja och säkert något dussin till.
Majoriteten svarar inte på mail, hör aldrig av sig, går inte att stämma träff med och det tar ju oändligt med energi att gå och irritera sig.
Fåfängligheters fåfänglighet.
Ett par tidigare vänner hade vänligheten att helt frankt säga upp vänskapen. Jag tror det kallas att “ghosta” på modern jargong.
När någon så nära och kär som min vän i Jakobstad lämnar, skakar det om en. Fullständigt.
Ska jag fortsätta knyta näven i fickan och undrar varför någon person – som jag kanske innerst inne inte ens känner gemenskap med – aldrig ringer eller mailar?
Eller kanske istället mera glädjas över att ha så fantastiskt många och fina riktiga vänner från jordens alla hörn?
Tror jag väljer det sistnämnda.