11 maj 2026
Var en stund i eftermiddags och tittade på ballonger. Ja, alltså inte sådana där “idag bjuder vår affär alla kunder på korv med bröd och ballonger till barnen”.
Riktiga ballonger. Några farbröder ville ta sig en åktur – men det gick inte som planerat.
De hittades 33 år senare av en norsk säljägarexpedition. Inte i bästa kondition.
Ska bli ett reportage till ett finlandssvenskt magasin.
Kan fortfarande inte haja att tidningar och blad ger mig stålar för att åka runt i värden och träffa intressanta människor…
Så käkade jag fiskgryta med en flicka jag känt sedan 1973. Mycket behaglig och därtill ytterst musikalisk.
Hon är kyrkomusiker. Själv är jag nog bara musiker. Eller, nog snarast en glad amatör.
Spelade litet gitarr när jag i afton besökte paret Svensson. De har ett häftigt hus mitt i stan. Man kan swisha förbi med motorfordon eller velociped, alternativt stanna till och köpa vitt godis med röda ränder.
Fru Svensson är fenomenal på att tillreda torskrygg. Hon har så varmt leende och gästen känner sig som kung, eller kanske i alla fall tronpretendent.
Jag skulle gärna äta fisk alla dagar i veckan. Man lär ju bli intelligent av det. Har dock ännu så här en stund in på kvällskvisten ej märkt att min IQ-kurva skulle topprusa.
Trivs så bra med paret Svensson. På något sätt är de precis så “vanliga” som efternamnet antyder.
Har med mig en liten elektronisk gitarrstämmare och så exekverar mannen i huset och jag andliga sånger:
“Evad dig möter käre vän, här på vår vandringsstig. Så säg det då till frälsaren, nog vill han hjälpa dig”, sjunger vi och jag väljer G-dur på gitarren.
– Evad är ett fint ord, påpekar min vän och jag instämmer.
Så tar vi oss an “solskenssångaren” J A Hultman (1861-1942) . En skön snubbe:
“O sällhet stor, som Herren ger ren här på denna jord.
I nåd hans städs till barnen ser, dem föder vid sitt bord”.
Vi klämmer i litet extra i refrängen:
“Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud.”
Sångförfattaren, som tidigt emigrerade till Amerikas Förenta Stater, var alls ej främmande för tillvarons skuggsidor:
“Nog blir det mörker mången gång, ej solen skiner jämt. Nog får vi känna tidens tvång, men ett är dock bestämt.
Det blir ej mörkt i himmelen, och resan dit vad betyder den?
Halleluja, halleluja, halleluja vår Gud.”
– Den här har jag sjungit som duett med Jan Sparring, berättar min vän.
Paret Svensson förbereder en tur till Malmö. Ständigt på G. Innan dess ska han hålla tal för någon slags välgörenhetsorganisation.
Jag berättar om ett besök i Prag nyligen och dit vill paret gärna åter resa.
– Det vore trevligt, fast jag har litet problem med benen, säger min vän.
– Det ordnar sig, stan kryllar av spårvagnar och jag hittar som i min egen ficka, svarar jag honom (ett vanligt tjeckiskt ordspråk lyder “Znám Prahu jako svojé boty”, eller “Jag är lika bekant med Prag som med mina skor”).
Länge sedan jag hade så trevligt och avspänt hemma hos ett par vänner. Det har blivit ett vana att ses i maj vartenda år. Kanonkul.
– Vår vänskap är mycket viktig, fastslår min vän och hustrun nickar.
Det är gött att höra för en liten farbror som just i racerfart besöker sina gamla vänner i Svedala.
Svenssons namn? Alf och Sonja.