17 augusti 2026
Idag, den 17 augusti, har jag bott exakt 30 år här i Finland.
Hur kan jag veta så exakt? Jo, det är ganska enkelt, om man kör med litet associationer.
Jag fick hjälp att flytta mina pinaler av dåvarande svåger samt dennes bror. De kom en fredagseftermiddag från sina jobb och hem till mig på Söder i Stockholm med en rymlig bil.
På lördagen lastade vi av godset i min hyreslägenhet på Jungfrustigen i stadsdelen Eira och samma afton tog svåger med bror färjan tillbaka till Stockholm.
Minns hur ångestfyllt det var att sitta där i lägenheten ensam. Den låg på bottenvåningen och hux flux försökte en farbror som nog tittat litet väl djupt i flaskan att kliva in genom fönstret.
På något sätt lyckades jag förhindra det hela, men var litet skärrad. Ringde en väninna i Sverige och förklarade att flytten var bland det dummaste jag någonsin gett mig in på.
De följande dagarna gjorde mig helt utpumpad; det finns ingen hejd på hur mycket man måste sköta när man flyttar till ett annat land. Minns jag bitvis bara låg på sängen och stirrade i taket.
– Det är naturligt, förklarade en väninna som bott utomlands i flera perioder. Plötsligt har ju det invanda och hemvanda ryckts ifrån en.
Först efter drygt en vecka gick jag till World Trade Center där utrikesministeriet vid denna tid upplät fina lokaler åt utländska journalister. I receptionen satt Ritva, som sedermera blev en personlig vän, och förklarade att hon just denna idag inte hade tid att visa mig runt på Presscentret samt hjälpa mig få fast ackreditering.
– Din kung och drottning och kronprinsessa har just anlänt.., förklarade hon med ett pillemariskt leende.
Matte var inte min tekopp under skoltiden, men jag kan elementär aritmetik.
Statsbesöket inleddes 28 augusti som var en onsdag. Då hade jag ägnat delar av den veckan och hela föregående veckan åt att försöka orientera mig på den nya planeten.
Vi drar 7 dygn från 28 augusti och får 21 dennes. Då måste flyttlasset från Stockholm ha gått fem dygn tidigare och vistelsen i Finland ha inletts lördagen den 17 augusti 1996.
På den tiden hade de i tax-freen enliters ölburkar. Får väl erkänna att jag hällde i mig några sådana medan jag på telefon klagade till väninnan i Sverige över det vansinniga projektet att ensam och nästan 40 starta ett nytt liv.
Första året var ingen höjdare. Min dator brakade ihop titt som tätt och jag kände ju knappast en enda människa i Finland. Om aftnarna hade jag tv:n på för att försöka suga i mig det sanslöst komplicerade finska språket.
Vändpunkten kom nog efter något år, när jag börjat gå på Pressklubben i Helsingfors och snabbt fått ett nätverk. Kul, så klart, med svensktalande kollegor. Men allra roligast – och nyttigast – när majoriteten runt bordet var finskspråkig och jag i timme efter timme efter timme bara sög i mig.
Ett års tjänstledighet från fast journalistjobb i Stockholm blev två, blev tre år. En vårdag i april 1999 ringde jag min chefredaktör i Sverige:
– Solen skiner här i Finland. Jag säger upp mig!
Skinit har den ju naturligtvis inte gjort allt sedan dess. Otrolig nervpåfrestande att – jag tror fem gånger – flytta in och sedan ut ur lägenheter (det finns en stor andrahandsmarknad i Helsingfors, där ägare hyr ut bostäder, på i mitt fall kortare tid).
Min räddare blev till sist en kvinna som heter Miia Apukka och är författare. När jag utgjöt mig för henne förklarade hon, att hon ägde en statligt subventionerad bostadsrätt som jag kunde få till mycket gynnsamt pris, för hon stod i begrepp att gifta sig och flytta.
Periodvist har det varit mycket tufft att inte veta om man, som frilans, skulle få pengarna att räcka månaden ut. Ensamhet kan riva upp gamla sår, när man varken har släkt eller barndomsvänner att tillgå.
Då har några av mina finlandssvenska vänner funnits där med helhjärtat stöd. Tack!
I afton ska jag äta kinesiskt med en av mina äldsta och bästa finländska vänner. Tar så klart notan. Tänker jag efter har jag nog nu faktiskt fler finländska än svenska vänner (fast de sistnämnda är oerhört viktiga och vi ses på klassträff varje år).
Råkade häromdagen för första gången få syn på fenomenala finska löparen Alisa Vainio i finsk TV. Såg så hur hon dagen därpå kutade 42 195 meter likt ett jehu, och lämnade närmaste konkurrenten nästan fem minuter efter.
Något klickade till inom mig och jag blev så rörd. Och vad underbart att se och höra vår nationalsång av Johan Ludvig Runeberg från 1848:
Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
än våra fäders jord.
Paavo Cajanders version, från år 1867, går heller inte av för hackor:
Oi maamme, Suomi, synnyinmaa,
soi, sana kultainen!
Ei laaksoa, ei kukkulaa,
ei vettä rantaa rakkaampaa,
kuin kotimaa tää pohjoinen,
maa kallis isien!
Jag varken kan eller vill skaka av mig Alisa Vainios förklaring till sin seger, för pressen:
– Olen tehnyt ihan älyttömästi töitä päivästä ja treenistä toiseen (Jag har lagt ner helt vansinnigt med tid på min träning dag efter dag).
I 30 år har jag vareviga dag, från arla till särla, likt en ständigt påkopplad liten radiomottagare haft antennerna uppfällda och försökt fånga in i princip vartenda finskt ord som kommit i min väg. Någon gång har det säkert varit nära kortslutning i hjärnkontoret.
Men man får inte, kan inte, bör inte, ska inte ge upp! Aldrig – ei koskaan!
Grånade 69-åringen är förhoppningsvis självkritisk nog – det vore ju skrattretande annars! – att inte jämföra sig med 28-åriga fenomenet från Villmanstrand i östra Finland.
Men tillåter sig måhända ändock känna en smula stolthet över att få bära samma röda pass som hon, ity det kom inte helt gratis.