22 april 2026
Ett drömyrke för många, när jag var ung, var flygvärdinna eller steward. Man kommer i kontakt med mycket människor och får se sig om i världen.
Numera flyger jag kanske blott en handfull gånger om året och bara inom Europa. Kan då inte låta bli att iaktta flygpersonalen och drar slutsatsen att det nog fortfarande är ett åtråvärt yrke, men också att de sliter hårt med sina vagnar i trånga utrymmen.
Fick för några veckor sedan kontakt med en barndomsvän från Nässjö. Han hade, visade det sig, utbildat sig till pilot och nu som pensionär njöt han av att åka runt här i världen till rabatterat pris om och när lediga platser finns.
Min debut i arbetsvärlden var förskräcklig. Jag var 13 år och min far hittade en annons i Jönköpings-Posten om sommarvikariat för tidningsbud.
Upp mitt i natten och cykel iväg till ett område några kilometer bort och så en mödosam runda med utdelning av trycksvärtedoftande tidningar i brevlådor som av och till var rena insektsbon.
Jag visste att det hade varit omöjligt att säga nej och detsamma var fallet när en grannfru sommaren därpå ringde vår familj. Hennes man hade ett träsvarveri och behövde en sommarhjälp.
Jag hade underkänt i slöjd och är totalt opraktisk och minns med fasa timme efter timme efter timme vid träsvarven. Bland annat handlade det om att sandpappra träljusstakar till Svenska Kyrkan.
Något år senare fick jag via en omväg höra, att de hade sänt tillbaka några ljusstakar som helt enkelt inte höll måttet. Men det kan mycket väl vara en skröna och jag försökte nog göra mitt jobb, även om det passade mig lika väl som en motorcykel passar en guldfisk.
Runt 55 år senare är bilden totalt annorlunda. Mitt verktyg är språket och vart jag går har jag laptopen med mig. Ingen tvingar mig till något jag inte vill eller rent av avskyr. Jag njuter när fingrarna dansar över tangentbordet.
Vill jag, mot förmodan, ge mig ut på någon utlandsresa fixar jag lätt till ett eller ett par reportage att göra där.
Som nu senast då jag i Prag gjorde en intervju med en mycket intressant finlandssvenska som bjöd på sig själv och verkligen hade blivit en del av det tjeckiska samhället. Barnen är tvåspråkiga och missar inte Finlands lucia där de sitter i Prag med datorer.
När jag för över 30 år sedan började göra jobb i Kina, ledde det till att jag så gott som omgående blev kompis med två svenskar som var/är Kina-kännare på absoluta toppnivå.
Som en bieffekt kunde jag sedan ett par somrar bo gratis i en spatiös lägenhet i centrala Peking.
Även i Grekland har jag, tack vare språkintresset och den journalistiska fliten, ett antal helt fantastiska vänner.
Att vara pensionär och fortsätta jobba en smula innebär, att man helt fritt kan välja sina ämnen. Jag formligen älskar att intervjua spännande personer, som finlandssvenskan i Prag, och vet att sådana artiklar har stort läsvärde.
En win-win helt enkelt.
Några snäva deadlines finns knappast längre. Jag har den aktuella intervjun på band och sitter sedan på något av Helsingfors alla caféer och skriver ut.
Litet väl mycket text ibland, men när det sedan gäller att författa själva artikeln går det alltid som en dans.
Det är decennier sedan jag kände lukten av trycksvärta. Och ingen skulle någonsin få mig att gå i närheten av ett träsvarveri, om det nu finns sådana nuförtiden.
Jag visste det inte då – men det fanns ett annat yrkesliv och som av ett rent under blev jag insläppt: En smula talang, ganska mycket sisu men framför allt kanske en tro på att även en mörk uppväxt kan sluta i en ljus ålderdom.