23 november 2025
När jag var som mest aktiv frilansjournalist försökte jag hålla på en egenhändig hopsnickrad regel; Får jag ett uppdrag från någon tidning så ska det max ta fem minuter innan jag börjat söka den eller dem som ska intervjuas.
Det låter säkert och är kanske nördigt – men även under ekonomiska depressionen fick jag alltid uppdrag. Kanske delvis också därför att jag alltid levererade några dagar före deadline och hade läst igenom varenda text ord för ord.
Eftersom jag är “född fattig” hade jag aldrig råd sända julkort. Men runt 15 december – innan “konkurrenterna” lämnat startgroparna – ringde jag upp varenda en av mina uppdragsgivare (på Presscentrets telefon…) och önskade god helg.
Som senior är livet helt annorlunda. Skriver jag något numera så ska det vara lustfyllt. Hör någon tidning av sig och vill ha en serie artiklar om krokodilers kärleksliv eller dansk-tyska kriget (1864) så svarar jag förvisso omgående, men förklarar att jag numera inträtt i det seniora ståndet…
Vad som däremot kan göra mig nästan exalterad är lyckan att översätta från det minst sagt krångliga finska språket till svenska. Tror nog jag därvidlag har viss talang (men vet att 300 000 finlandssvenskar behärskar finskan bättre).
– Jo, Sören, så är det kanske men alla de vill inte syssla med översättning.., tröstar en kär och mycket erfaren finlandssvensk senior kollega.
Jag försöker marknadsföra mig som översättare via nätet. Kanske får jag svar från hälften av dem jag anropar. Några få lovar vagt att “om det uppstår efterfrågan ska vi ha dig i åtanke”.
Nåja, har man pension så kan man ju leva utan särskilt mycket förvärvsarbete.
Värre då med försöken att hålla kontakt med gamla vänner. Att i denna ålder försöka upprätta nya vänskapsförbindelser är rätt jobbigt. Nog inget jag direkt strävar efter.
Desto skojigare då med sådana vänner man känt i 20, 30, 40, 50 och i mitt fall faktiskt också över 60 år (skolkamrater från Nässjö från 1963 och 1964).
Jag har litet olika sändlistor med gamla vänner, även från Journalisthögskolan och andra perioder i livet. Nog närmare 100 namn.
Det går allt längre tid mellan gångerna då jag drar iväg ett sådant gruppmail. Kanske tryter orken. Men jag vet också att max en av tio bryr sig om att svara…
Kanske är “gamla kontakter” extra viktiga om man bott snart tre decennier utanför Sveriges gränser och besöker landet EN gång per år (andra helgen i maj för klassträff i Nässjö vilken jag svarar för).
Så jag gnäller väl inte…men förundras ibland en smula. Folk fejar sina hem, tvättar sina bilar, följer TV-såpor, har pejl på vad Pernilla Wahlgren gör och åker till Ullared.
Hur många sätter sig ner och funderar igenom sina relationer? Tar papper och penna eller datorn och skriver ner namn? Är X fortfarande viktig för mig? Vill Y ha kontakt? Ska jag själv av och till maila Z som ju ändå aldrig svarar?
För mig kokar det hela ner till att jag kanske har fem, max tio vänner som jag skulle kunna ringa till klockan tre på natten om det krisar till sig.
Jag letar inte längre efter nya bekantskaper. Men har senaste året ändå fått några fina; Typ finlandssvenskan jag varje söndag kl 15 hjälper litet med nygrekiskan, svensken jag via mail coachar en smula vad gäller dennes finskstudier.
Små saker kan bringa otrolig lycka. Som häromveckan då jag spelade och sjöng en smula på Svenska Gillet i Helsingfors. Hade tänkt mig dra en låt eller två, det blev kanske ett tjugotal och en otrolig värme och applåder.
Timglaset rinner. Vad gör vi med vår korta stund på jorden? Räcker det kanske att bara finnas till?
Märker att jag allt oftare sitter på något fik i helsingforsstadsdelen Kampen och inte ens plockar upp min grekiskbok.
Tar några veckor utan röd vätska och märker att även det funkar utmärkt. Baksmälla, eller krapula som vi säger i Finland, är inte roligt när man är 60+…
Låter tankarna fladdra likt fladdermöss, häller upp en påtår, kontemplerar, betraktar de andra besökarna och försöka gissa mig till deras liv.
Carpe diem!
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet