19 september 2026
Jag kan inte låt bli att stup i kvarten fundera över det seniora livet. På något sätt känns det som att det är först i detta livsskede som man en smula “sitter med facit”.
Vi har nog alla till mans och kvinns läst om undersökningar där personer som ligger på dödsbädden svarar på frågor. Gemensamt är att de flesta önskar de skulle ha ägnat mer tid åt familjen och mindre åt arbetet.
Har man inte familj är ju det förstnämnda inte aktuellt. Men jag har ägnat väldigt mycket tid åt att försöka upprätthålla ett stort kontaktnät, såväl från Sverige som här i Finland.
Har det lyckats?
Nej.
Vad gäller arbetet så har det för mig varit ganska enkelt; en frilansjournalist vet ofta inte om inkomsterna räcker till hyran. Det finns ingen option typ “nu ska jag bara vila några veckor”.
Det känns som att allt “utanpåverk” skalas av en när man ingår i det seniora ståndet. Bitvis duggar det av dödsbud. Kära vänner som alltid skött sig går ändå plötsligt och olustigt bort.
Att här och nu dra upp mer omfattande planer för den tid som eventuellt återstår känns fåfängt.
I Henning Mankells bok “Steget efter” finns en pensionerad bankdirektör vid namn Bror Sundelius. Han stiger upp tidigt varje morgon, tar på sig kostymen och knyter Skånes mest perfekta slipsknut.
Så brygger han kaffe, utifall någon skulle komma på besök,
Men “någon” kommer aldrig. Förutom kommissarie Wallander, som knappt hunnit innanför dörren förrän man ringer från stationen om en allvarlig händelse, och han får avstå Sundelii kaffebjudning.
Nu är ju allt detta fiktion, men jag tror nog Mankell hade rätt god koll på livet. I flera texter berör han åldrandets nesa.
Sin hälsa tror jag inte man kan göra mycket åt. Det är ju en kamp där ALLA till sist är förlorare.
Några genuina intressen tror jag däremot kan vara till nytta. Fast helst ska man nog ha odlat dem redan före pensioneringen.
Tar med myrsteg åter upp gitarrspelandet. Att inför 70-strecket anmäla sig till en nybörjarkurs i gitarr tror jag kan vara knepigt. Idealiskt då att ha lärt och ha övat in motoriken, nervbanorna, runt 60 år tidigare.
Ett annat projekt är, att om aftonen den 12 december på mysiga fisktavernan i Athen uteslutande tala grekiska med kära vännerna Giouli, Dimitris, Roula och Lefteris.
Det är en bra bit dit, men alltid fint ställa upp mål. Nu har jag plöjt 108 av drygt 200 sidor i Kallifatides grekiskspråkiga version av “Mödrar och söner”. Ett till synes oändligt slående i lexikon.
Man blir nog förresten rätt egocentrisk som ensamboende i ett “nytt land”. Skulle det framåt våren bli en tredje, och absolut sista, kåseribok så ska jag försöka skala bort alla texter lika den du just nu läst.