26 november 2025
Klockan åtta sju morgnar i veckan sitter jag på fiket i stadsdelen Kampen. De har ett specialerbjudande; Kaffe plus ost/skink-macka för 6, 90 euro.
Det passar min budget och mätt blir man. Passar på att ladda såväl datorn som mobiltelefonen. Hänger inte med i debatten om elpriserna men kanske tjänar man några cent om dagen på detta.
Kollar mailboxen. Det tycks som att meddelandena blir allt färre. En del är från Sveriges genom tiderna mest långvarige partiledare.
Vederbörande är ju sedan länge en legend och otroligt omtyckt av svenska folket. Föreställer mig att det dunkar in mail i hans box. Desto roligare att vår vänskap håller, år in och år ut.
Ska till Gränna i sommar, God willing and the weather permitting. Även om 68 kanske inte är någon särskilt hög ålder, tänker jag alltid numera i de banorna. Vi vet en enda sak, och det är att vi inget vet…
Statsmannen Benjamin Franklin sammanfattade elegant; Nothing is certain except death and taxes.
Allt oftare känns livet som en slags kamp för att hålla näsan över vattenytan. Det är kantat med förluster.
Jag var härom året hemma hos och intervjuade Yrsa Stenius, naturligtvis helt ovetandes om att hon några veckor senare skulle lämna det jordiska. Hon hade problem – om det nu var ryggen – men tanken och viljan var obrutna. Vad jag mest minns var hennes saknad efter en plattform som skribent, att åter få en kolumn och nå ut till en bred läsarskara.
Vårt samtal fick mig att filosofera…efter 27 års kåserande i Hufvudstadsbladet skulle det nog inte bekomma mig ett dugg att bli avpolletterad.
Nu gick det inte så, man lade istället ner kåserispalten. Och min saknad är av gargantuanska mått.
Visst är det ok att då och då dra iväg en sådan här liten krönika till dryga 40-talet vänner och bekanta. Fast ibland känner jag mig likt en sotarmurre som då och då ringer på hos grannarna och frågar om hen får feja litet gratis i deras skorstenar för att inte helt tappa takterna…
Jag fick ibland rörande respons. Främmande personer som mailade eller ringde och uttryckte sin tacksamhet. En äldre herre från Åbolands skärgård jämförde mig med svenske kåserilegenden Cello.
Det hade varit ofint att invända, så jag tackade och vi pratade en lång stund om ditten och datten. En gång var det en kvinna som tillägnade mig en egenhändigt författad dikt.
Jag tror, att man som skribent ofta löper en risk att bli alltför navelskådande. Några sjömil härifrån bor människor vars största bekymmer är om de ska klara sig helskinnade från nästa bombanfall..!
Man kommer, fortsätter jag tanketråden, till ett livsskede där mycket handlar om att försöka hålla nästan ovanför vattenytan. Försöker gå runt en mil om dagen och det lyckas nästan alltid. Avslutar i övermorgon en, som rikssvenskarna kallar det, vit månad. Också det utan problem.
Av och till kommer tankar på person och relationer som gått i stöpet. Där jag nog, men förgäves, länge försökt hålla en flämtande låga vid liv.
Allt oftare tränger sig en ny tanke på; VILL jag verkligen ha en kontakt med människor som inte mäktar svara på ett mail och för vilka relationer tycks lika oumbärliga som en motorcykel för en guldfisk?
Gläder mig åt att med käre ungdomsvännen Alf (ej att förväxla med politiklegendaren) åka till Athen och Egina om knappa månaden. Havets läckerheter och iskall retsina medan solen går ner över havet…
Nygrekiskan då? Det får nog bli som det blir med den, släpar med mig grekiskboken till fiket men nästan var morgon förblir den otummad.
Har lagt in en extra vecka i början av nästa år och i Athen och kanske blir det då av. Målet är att med härliga vännerna Giouli och Dimitris blott och bart umgås på detta så underbara, men förfärligt krävande, språk.
Om det inte lyckas? Tja, då får man väl vara glad över att åtminstone ha näsan ovanför vattenytan.
Sören Viktorsson
P S När jag ska spara ner detta i datorn och sända ser jag henne ånyo; En välklädd men uppenbart förvirrad yngre kvinna som varje morgon går förbi fiket och med utsträckt hand tigger pengar.
Blott och bart Guds nåd gör att jag inte är hon.