2 oktober 2026
Det är inte ofta jag har “främmat” som man sade i barndomens Småland.
Men igår kväll hade jag besök av finskan Marjukka. Vi har känt varandra i mer än 20 år och hon är en person jag uppskattar högeligen.
I Finland är det inte så vanligt att man ses i hemmen. Det är vanligare med krogen. Fast, i mörka stunder tänker jag numera att det är vanligast att man inte träffas överhuvudtaget…
Marjukka är en “reilu kimma”, för att tala helsingforsslang. “En schysst tjej”, helt enkelt.
Vi köper kinamat och jag klagar över att den inte är nog kryddad. Men det är den nästan aldrig i västerlandet, själv har jag ju varit så mycket i Kina att jag uppskattar den äkta kinamaten.
Marjukka är körsångare. I motsats till mig, för jag klarar inte av att spela någon biroll.
Efter maten och med ganska måttlig vinkonsumtion musicerar vi. Jag introducerar Marjukka till en sång hon aldrig hört: “Lilla Sofie”.
– Det fanns i min barndom ett band i Sverige som hette Hepstars. En ledande person var Benny Andersson, berättar jag för Marjukka.
– Abba?!
– Ja, sedermera.
Att Marjukka besitter en hög grad av musikalitet, visste jag redan sedan många tidigare träffar. Men nu märker jag något intressant; hon behöver bara höra “Lilla Sofie” en enda gång för att i princip behärska melodin.
Jag går in på Youtube på tv:n och letar fram avsnittet från “Mozart” där det unga geniet träffar tysk-romerske kejsaren Josef 11 och hovkapellmästaren Antonio Salieri. Den sistnämnde har komponerat ett nytt litet stycke för kejsaren att spela på klaviatur.
Denne spelar, men lär inte gå till historien som någon virtuos…
Vill Mozart spela? undrar kejsaren och räcker över noterna.
– Tack, men jag tror att jag redan kan stycket.
– Efter att ha hört det en enda gång?
– Ja, ers majestät.
Följer en förnedring i högre skolan. I ärlighetens namn är stycket en smula enformigt och styltigt. Mozart hittar ett avsnitt där han föreslår ett annat val av ackord.
Till sist broderar han ut stycket, på ett sätt som nog bara en mästare förmår. Allt är ju så lätt om man heter Wolfgang Amadeus…
Marjukka har en lång resväg hem och vi bryter upp tidigt. Jag vet att hon tycker om när jag spelar och sjunger svenska sånger, så det blir litet Taube och Bellman.
Och så östtyske Wolf Biermann. Marjukka har ett förflutet på Goethe-institutet i Helsingfors. Vi har båda faktiskt träffat och samtalat med denne förträfflige “Liedermacher”.
Jag väljer en sång som heter “Ballade vom preussischen Ikarus”. Vill inte påstå att jag spelar som Biermann, men några strofer kan jag och gitarrkompet låter väl hyfsat “biermannskt”.
Biermann fick utresetillstånd 1976 och höll bland annat en uppmärksammad konsert i Köln i november. Stofilerna i den östtyska politbyrån kunde självfallet inte tåla minsta lilla kritik mot “den realexisterande socialismen”. Ett system som gjorde livet till ett helvete för miljoner och åter miljoner människor instängda bakom taggtråd i det forna östblocket.
Världen är på något sätt förryckt. Men denna afton med Marjukka gav mig hopp igen. En så enkel och chosefri och godhjärtad finska (hennes man är förresten likadan och nu har paret hela tre barnbarn).
I min aftonbön lägger jag in en önskan om att inte längre tänka på de “vänner” som inte svarar på mail, missar förbestämda möten och för vilka vänskap tycks väga lika tungt som en plastleksak i ett paket frukostflingor.
– Sören, sulla on paljon hyviä ystäviä (Sören, du har många fina vänner), tröstar Marjukka.
– Tack, kanske och du är en av dem!