15 september 2026
Han som snart fyller 70 och han som bara är 28 träffas i Tallinn. Den sistnämnde är den förstnämndes kusinbarn från Sverige.
– Det är nästan exakt fyra år sedan vi reste ihop. Då var vi ju i Vilnius och jag minns att det var valtider, säger den yngre.
De äter middag på den äldres favoritkrog och går sedan till en karaokebar i närheten. Låt efter låt, den yngre är till vardags entertainer med gitarr och sång.
Den äldre gillar också att sjunga och repar av en gammal finsk favorit: “Metsäkukkia” eller “Skogsvioler”. I lokalen är det nästan enbart finländska turister och släktingarnas sång uppskattas.
Idag ska de till Kalamaja – en pittoresk stadsdel med gammal träbebyggelse några spårvagnsstopp från centrum.
Det är fantastiskt med en släkting som delar intresset för livsfrågor och har akademiska betyg i religionsvetenskap. Mycket intressantare, tänker den äldre, än vilka partier som ska bilda svensk regering och hur alla “röda linjer” ska överges utan att det luktar svek.
Men på ett djupare plan känns livet så outhärdligt. På något märkligt sätt har vän efter vän efter vän försvunnit. I många fall kommer inte ens svar på mail längre.
Han som snart fyller 70 har länge tänkt, att på ålderns höst räcker det med hyfsad pension, att man inte är helt slut i kroppen och att man HAR TROGNA VÄNNER.
Illusionen slås brutalt i bitar om och när man inte längre har lust att ALLTID VARA DEN SOM HÖR AV SIG. Det uppstår en öronbedövande tystnad.
Har alla barnbarn som tar all tid?
Det är ett totalt moment 22, fyllt av ledsnad och sorg och uppgivenhet. Kanske blir det bara etter värre när man skriver om det. Men det går ju inte just före 70-strecket att bygga upp en ny vänkrets. Ej heller orkar man i evighet vara initiativtagare.
Kvällen med kusinbarnet Spencer blir, mot ovanstående som relief, än mer betydelsefull. Han är bibelsprängd och det är även den äldre. Citerar han ur bibeln på modernt språk, kan den äldre i tolv fall av tio texten från 1917 “gillad och stadfäst av Konungen”.
Det är drygt en månad sedan som bäste vännen i Finland gick bort, så abrupt och oväntat. Man tänker och funderar och grunnar och våndas.
Men i tidningarna handlar det mest om “röda linjer”. Han som snart fyller 70 tänker, att han på något sätt måste begränsa nyhetskonsumtionen.
Nygrekiskan är ett sätt. Texterna porlar likt klart källvatten.
Ett bibelställe dyker osökt upp. Det är Johannesevangeliets sjunde kapitel och berättar om lövhyddohögtiden i Jerusalem, där prästerna hämtar vatten från Siloamdammen (en rituell vattenösning):
“På den sista dagen i högtiden, som ock var den förnämsta, stod Jesus där och ropade och sade: ‘Om någon törstar, så komme han till mig och dricke. Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande vatten flyta fram”.