24 november 2025
Blir man friskare av språkstudier?
Läser i Helsingin Sanomat följande rubrik i översättning;
“Behärskar man många språk håller det en frisk”.
Vad det handlar om är en undersökning där 86 000 personer i 27 europeiska länder besvarat frågor rörande sina språkkunskaper samt sin hälsa. Det är den största undersökningen i sitt slag och deltagarna är i åldern 51-90 år.
“Monia kieliä puhuvien ihmisten elämistössä on vähemmän ikääntymisen merkkejä kuin niillä, jotka puhuvut vain yhtä kieltä, äidinkieltään”.
“Många som talar flera språk uppvisar mindre tecken på åldrande än de, som bara kan ett språk, sitt modersmål”, citerar Helsingin Sanomat tidskriften Nature Aging.
Åtminstone för mig var detta helt ny kunskap.
“Undersökningens geografiska urval var mycket stort. Och det verkar som att språkkunskaper inverkar på hälsan, oavsett faktorer som ekonomisk situation och utbildningsnivå”, säger en kognitiv psykolog till tidskriften.
I undersökningen, som letts av en neurolog i Santiago de Chile, har man bland kollat sådant som hjärthälsa samt ämnesomsättning hos de deltagande. Forskarna har därefter kunnat jämföra den biologiska respektive kronologiska åldern hos personer som talar ett språk, mot sådana som talar två eller flera.
En av de ansvariga, en forskningsdoktor som det heter här i Finland, förklarar enligt Helsingin Sanomat att “suoja ikääntymiseen liittyvää heikkenemistä vastaan on sitä suurempi, mitä useampia kieliä ihminen puhuu” eller “skyddet mot åldersrelaterade nedsättningar är större ju fler språk en person talar”.
Helt ärligt har jag aldrig funderat i just sådana banor. Men en klipsk ungdomsväninna i Stockholm, med synnerligen goda insikter i psykologi, brukar av och till i mail förklara att jag bär på mig ett prima demensskydd…
Vad hon heter kommer jag inte ihåg (äsch, skojar bara!) och jag tar nog trots allt den här undersökningen med en viss nypa salt. Vi är ju rätt många polyglotter och alla har väl inte redan beställt sin 100-årstårta.
För egen del är detta med språkkunskaper och eventuell talang inte särskilt dramatiskt. Det sista jag skulle göra vore att försöka doktorera exempelvis på verbformer i fornbulgariskan.
Men visst kittlar det litet i skalldosan när man plötsligt tycker sig få en smula kläm på ett främmande språk. Som häromkvällen när jag – numera utan lexikon – doppade näsan i en av alla mina kära Wallander-böcker på nygrekiska.
Det kändes faktiskt riktigt hälsosamt och månne inte att jag har bättre koll på den gode kommissariens blodsocker än han själv…
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet