24 september 2026
Från mina småländska tonår – det vill säga svenskt 70-tal – kan jag knappt minnas någon jämnårig som var monarkist. Vi skämtade friskt om “Hans Majonäs Honungen” och tyckte att den ärftliga monarkin var en anomali.
Någon lustigkurre kom på:
– Det är inte monarkin jag är emot, utan kungen personligen.
Skoj, eller..?
Nej, naturligtvis ganska plumpt men samtidigt en fråga om “Zeitgeist” – de tankar och den stämning som förhärskade i Sverige under tidigt 70-tal. I alla fall bland oss “progressiva gymnasister”,
I kristna dagstidningen Dagen läser jag om den Franciskusbön svenska kronprinsessan Victoria bad vid begravningsgudstjänsten för norske kung Harald nyligen.
– O Herre, gör mig till ett redskap för frid. Där hat finns, låt mig föra dit din kärlek. Där ondska finns, låt mig komma med förlåtelse.
Jag såg det hela på tv i direktsändning och tyckte hon skötte läsningen med bravur och stor inlevelse,
Den norska, kristna tidningen Vårt Land kritiserar nu kronprinsessan för att “sakna liturgisk medvetenhet”:
”Hon riktade sig till församlingen, inte Gud, när hon tittade på människorna i rummet. Vad hon borde ha gjort var att i bönen antingen vända blicken nedåt, mot altaret eller möjligtvis upp mot himlen. Detta är förstås inget stort problem, Gud hörde henne förmodligen”, står det i Vårt Lands ledare.
Lärofrågor är knepiga. Det är ju inte som med matematik, att ett plus ett är två. Yttrandefrihet råder i såväl Norge som Sverige.
Michael Bjerkhagen är pastor i Kungliga Hovförsamlingen och ordinarie hovpredikant. Han skyndade till Victorias försvar. På frågan om hon gjorde fel då hon lyfte blicken mot församlingen under bönen, svarar han:
– Jag tycker att det är en ganska fånig kritik. Det viktiga är att man ber och att orden hörs.
En enkel frilansjournalist i österled saknar relevanta kunskaper om liturgin i Sverige och Norge. Men besitter förhoppningsvis ännu en viss förmåga till empati, inlevelse i medmänniskors känslor.
Kronprinsessan Victoria hedrade i kyrkan en älskad gudfar. Bland åhörarna fanns hennes egen guddotter, prinsessan Ingrid Alexandra, som just hade förlorat sin farfar och innan det abrupt tvingats avbryta sina studier i Australien på grund av mamman Mette-Marits svåra hälsoläge.
Visst ska politiska, filosofiska och teologiska åsiktsskillnader få ventileras öppet och med ömsesidig respekt för varandras ståndpunkter.
Fast ,det finns nog tillfällen då stridsyxorna kan få vila och vi istället borde försöka ena oss i vördnad för de bortgångna samt förundran över livets mysterium.