9 oktober 2025
På studieförbundet Arbis cafeteria här i Helsingfors kommer en kvinna fram och berättar vad jag heter samt ett par detaljer ur mitt liv. Vi har aldrig träffats och jag är mitt i funderingar kring lektionen i solosång som börjar om några minuter.
– Jag såg dig på bokmässan i fjol, berättar kvinnan och förklarar att hon i åratal följde mina små alster i Hufvudstadsbladet.
Min “sånggranne” som sitter vid samma bord hoppar till:
– Vad, har du gett ut en bok?! Visste inte att du är kändis…
Det är så klart en smula smickrande. Men många människor har gett ut publikationer och det känns som “meneen talven lunta” eller “den snö som föll i fjol”.
Har förstått att en del människor när en dröm att ge ut någon slags bok. Vilket ju är möjligt för alla idag – men då handlar det ofta om att de själva får stå för mycket av utgifterna. Så kallade hybridförlag har blivit moderna,
Det är väldigt kul att sjunga. Vi är tre elever som delar på blott 45 minuter, Jag framför “När det lider mot jul”, den som börjar; “Det strålar en stjärna…”.
Vi har en ung och entusiastisk lärare. Förvånar mig själv över att inte vara ett dugg nervös inför att sjunga s a s offentligt. Det har jag gjort otaliga aftnar för mindre sällskap och med gitarren som kompis.
Rena nöjet!
Min första artikel som journalistpraktikant minns jag fortfarande; “Få kvinnor i Konsum-toppen i Uppland”. Ingressen är förfärlig; “Det är ett känt faktum att ju längre upp man kommer i en organisation desto färre kvinnor återfinns i ledningen”.
– Du skriver som en gammal småländsk folkskollärare! påpekade en journalisthögskole-kompis som tyvärr gick bort i förtid.
Vet inte om jag egentligen någonsin tyckt det är roligt att skriva. Jo, kanske, i klass två och tre i småskolan med min helt underbara lärare Ingrid Johansson i Handskerydsskolan i Nässjö.
Inte direkt skoj, alltså, men jag har med något litet undantag aldrig lidit av skrivkramp. Det bara rinner likt en outsinlig källa…
Minns en arbetskompis från en av mina första anställningar. Hen var vikarie och eld och lågor.
– Man borde verkligen satsa fullhjärtat på skrivandet, förklarade hen vid tillfälle.
Ett krux var, att vederbörande helt saknade talang inom detta område. Säkert fanns det tusen och en saker hen behärskade bättre…
Jag tänker, att vi föds med en uppsättning gener. En liten smula kan man säkert öva upp sig, exempelvis i sång eller måleri. Men finns inte grundförutsättningen, exempelvis förmågan att ta till sig melodier och harmonier eller uppfatta perspektiv, då kan man kanske satsa på något annat.
Ska öva in ett litet program tillsammans med en aningen känd finsk jazz-sångerska. Ser mycket fram emot det. En fördel med musik är att man – eller i alla fall jag – har svårt känna ångest samtidigt som jag spelar gitarr.
Skrivandet då? Ärligt talat…vet inte varför jag för en tid sedan samlade ihop litet e-adresser till vänner och kollegor och började “bomba”.
Säg en rörmokare som gått i pension. Börjar han eller hon plötsligt saluföra sig som gratisutförare av rör-arbeten???
Jag får dagligen och stundligen idéer till kåserier. Men om det nu inte längre finns någon köpare, varför bara skicka ut dem i cyberrymden?
“A jak je svět velkej, to si sám určíš” ( ”Och hur stor världen är det bestämmer du själv) sjunger min tjeckiske favorittrubadur Jaroslav Hutka.
Den är liten numera. Ett mail eller ett telefonsamtal från någon god vän muntrar upp. Eller som när ett par finländska vänner häromveckan tog med mig på karaoke, och en finne kom fram och yttrade vänligheter efter att jag sjungit “Metsäkukkia” (“Skogsvioler”).
Det regnar och regnar och regnar. Kanske är lyckan ett besök om en månad hos mitt kusinbarn i Andalusien. Eller ett par veckor i Grekland litet senare med kompisen Alf från Jönköping.
Efter till synes ändlös kamp flyter äntligen nygrekiskan. Har med mig en roman till kaffestunden om morgnarna och märker, de gånger jag orkat öppna boken, att nu behövs det inget lexikon och “alla språks moder” är min så svårflirtade men nu dyra vän.
A jak je svět velkej, to si sám určíš”. Och hur stor världen är det bestämmer du själv.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet