9 juni 2026
Tillbaka i Finland efter knappt två veckor i Sverige drabbas jag plötsligt av svårmod. Det värker i
hjärteroten, på ett sätt jag sällan upplevt.
När jag i augusti 1996 flyttade hit, var jag fast inställd på att stanna livet ut. Men att samtidigt
hålla uppe kontakterna i Sverige.
En gång om året – alltid andra lördagen i maj – samlar jag vännerna från 1963 och 1964 till en
klassträff på Hotell Högland i Nässjö.
Vi fyller alla 70 i år, och ingen av oss har nog riktigt hunnit fatta hur tiden sprungit iväg. Tre av
klasskamraterna från småskolan har lämnat jordelivet.
Utöver klassträffen hann jag i år få till ett dussin andra möten – bland annat med före detta
partiledaren Alf Svensson som var min lärare på högstadiet i Huskvarna. Hans fru lagar
fenomenal torskrygg och de är ett härligt par.
Men varför nu detta plötsliga svårmod? Jag är inte psykolog, men tror det kan handla om en
insikt; antalet kommande klassträffar och Sverige-resor är begränsat.
Jag har ett fantastiskt nätverk här i Finland, men ingen att dela barndoms- och ungdomsminnen
med. Ingen bjuder in till jul- eller midsommarfirande.
Nu är jag dock en ganska självständig person och har etablerat en vana att just de helgerna
resa till Grekland eller Estland med svenske ungdomsvännen Alf Putzén.
Konstigt – jag har alltid hävdat att jag till hundra procent acklimatiserat mig i Finland. På
Sverige-båten igår sjöng jag i karaokebaren “Metsäkukkia” (“Skogsvioler”) och en äldre finsk
herre kom efteråt fram och kramade om mig, samt undrade över mitt litet märkliga finska uttal.
Jag tror vemodet går över. Kanske handlar det bara om att jag nu är så psykiskt stark att jag
klarar av även svåra känslor.
Typ en älskad moders bortgång. Eller vetskapen om att jag är och kommer att förbli barnlös.
Och att jag, trots att jag ÄLSKAR FINLAND, alltid kommer att bära med mig en ansenlig del
“rikssvenskhet”.
Nu finns ju internet och Graham Bells förträffliga uppfinning telefonen. Det är upp till mig att
vårda kontakterna med landet i väster.
Och förresten är jag lycklig över att ha lärt mig bra finska, om än ej på de flesta
finlandssvenskars nivå. Försöker tanka ner minst ett finskt ord per dag. Igår var det en skylt med
texten “koirankäymälä” eller “hundtoa”.
Vi är rätt få som mitt i livet bytt land och det kan vara tufft. Men vad bitter jag skulle ha känt mig
nu i “tredje åldern”, om jag inte vågat steget att flytta till det för mig då okända landet med det
nästan omöjliga språket.
Leve Finland, Sverige och den nordiska sommaren!
Kåseriet är tidigare publicerat i finlandssvenska Kuriren