14 september 2026
Sitter på färjan mellan Helsingfors och Tallinn. Reser för att träffa mitt kära kusinbarn Spencer.
Ser på nätet att det var 2022 vi senast träffades utomlands och då i Vilnius.
Läser på nätet om valet i Sverige som i skrivande stund verkar ganska jämnt, ur “blocksynpunkt”. Jämnt skägg, alltså och på onsdag har man även räknat våra, utlandssvenskarnas röster.
En tanke infinner sig; varför ägnar jag så mycket tid åt rikssvenska media och ser nyhetssändningar på rikssvensk tv var afton?
Jag ska ju inte bo där. Och ledet av vänner glesnar.
Bestämde mig för några månader sedan, att nu låter jag bli att höra av mig. Sedan dess har det nästan inte kommit ett enda mail eller andra livstecken. Men det är ju moment 22. Finns ingen lag som stipulerar att man av och till hör av sig till en vän. Jag är djupt desillusionerad, men vad vore vitsen med “framkommenderad vänskap”?
Kul hur som att träffa Spencer igen. Spanskkunnig på hög nivå, trubadur och entreprenör. Vi har knappt två dygn till förfogande.
Att resa har för övrigt blivit väldigt ansträngande. Ska till Grekland i december, annars inget planerat.
Det är väldigt skönt att bara spankulera i Helsingfors. Och fika. Samt att på nytt spela en smula gitarr och nog även ta tag i nygrekiskan.
Planerar samla ihop detta och nästa års (eventuella) kåserier i en bok. En sista.
Men just rader som dessa kommer inte att tas med – skriver med vetskap om att vi nu är på öppet vatten och att internetförbindelsen inom kort kan avbrytas.
Det kan livet också. Men hoppas ändå på ytterligare en stunds respit.