20 september 2026
Barndomen präglar våra liv, på gott och ont. I nyutkomna boken “Förbjuden att läsa” berättar framgångsrike rikssvenske historikern Dick Harrison om en uppväxt där han – trots kvävande hemförhållanden – lyckades vinna kampen om rätt till kunskap och bildning.
Dick Harrison är en i högsta grad udda fågel i Konungariket. Han hör definitivt inte till dem som, för att tala äldre svenska, sätter sitt ljus under ena skäppo.
Denna höst är han aktuell med fyra nya böcker, varav en alltså är självbiografisk. Totalt är han nu uppe i mellan 121 och 125 titlar.
Jag hade förmånen att 2012 träffa honom för en längre intervju i tidskriften Universitetsläraren. I några meningar berättade han då om det som nu kommit att bli en separat bok:
“Uppväxten i Staffanstorp bär på mörka skuggor, med mobbning på högstadiet. Även i hemmet fanns en plågoande, pappan som var försäljare förbjöd på högstadiet sonen att läsa något som helst utöver läxor.
– Han svävade i den föreställningen att man kunde bli ”förläst”. Jag var inte en stark och muskulös tonåring utan lätt att slå ned, vilket pappa gärna gjorde.
Slå ned…?
– Han misshandlade mig ganska grovt, upprepade gånger. Vi försonades aldrig, till begravningen 1996 kom bara jag, min mor och bror. Ingen sörjde och organisten spelade falskt.”
I Sveriges Radios program “Söndagsintervjun” berättar Dick Harrison detaljerat om sin uppväxt för skicklige intervjuaren Martin Wicklin. Innan de går in på själva barndomen och uppväxten, behandlas något som säkert kan intressera inte minst en finländsk läsare.
Harrison menar, att det borde upprättas ett mycket närmare samarbete mellan Sverige, Finland, Danmark och Norge. Det som kommit att kallas “Kalmarunionen 2.0”.
Han är en stor Finlands-vän och anser att det till en början skulle kunna vara möjligt med någon slags återuppväckt union med Sverige. Det var ju först 1809, genom freden i Fredrikshamn, som “den östra rikshalvan” förlorades till Ryssland.
Utifrån sitt gargantuanska historiska vetande konstaterar Dick Harrison, att små demokratiska länder står sig slätt mot stora och hänsynslösa diktaturer.
– Låter vi de små nationalstaterna sitta i orubbat bo, kommer de att rubbas. Det finns många stora fiskar och vi är små, fastslår han i Sveriges Radios program.
I min intervju med Harrison berättar denne, att han lärde sig läsa redan som femåring:
– Jag slukade bland annat Carl Grimbergs ”Läsebok för folkskolan”, som berättade om tåget över Bält, Karl XII och annat spännande. Sedan hade vi familjebibeln med Gustave Dorés skräckinjagande illustrationer.
– Det här var ju egentligen historisk forskning på barnanivå, att försöka dechiffrera en text och en bild.
Dick Harrison växte upp i den lilla skånska kommunen Staffanstorp.
– En riktig “håla” med tegelvillor, samtidigt en skyddad värld på skånska slätten. Nästan som Bullerbyn fast tråkigare.
Hemmet var, som intervjuaren Martin Wicklin konstaterar, befriat från kulturellt kapital. Därtill kom en uppfattning som även författaren av dessa rader minns från uppväxten; det fanns en risk för att den som doppade näsan alltför djupt i böcker kunde bli “förläst”.
– På högstadiet fick jag helt enkelt “läsförbud”, förutom vad gäller läxböcker. Det talades om en äldre släkting som skulle ha blivit förläst och vistats på mentalsjukhuset Ryhov i Jönköping.
Högstadiet var en plåga för Dick Harrison, med mobbing i skolan. Han fick smyga sig till nya läsfrukter och det var en kamp att någon gång få se en teaterföreställning eller gå på bio.
– När jag blev äldre och ville stanna uppe längre på kvällen för att se något program exempelvis om klassisk musik på tv, kunde det istället hända att min far stängde av apparaten.
Det finns en speciell ensamhet, vilken präglar dem som under uppväxten i princip aldrig kunnat få hjälp med någonting. Harrison berättar om hur han än idag ibland kan tänka, att “det här intresserar väl inte någon annan än mig själv”. Trots att han exempelvis har en hustru som i alla högsta grad delar hans intressen.
– Väldigt ofta under uppväxten kände jag mig som någon utomjordisk person, som hamnat i helt fel familj. Inga som helst intressen delade jag med övriga familjen.
– Ändå förväntades man, som många grabbar, tycka om att titta på Tipsextra där Everton-Tottenham spelade 0-0 och Lars-Gunnar Björklund kommenterade.
– Och man skulle tycka det var kul med två veckors semester på en spansk solstrand. För mig var det horribelt! Jag hade ju så gärna hellre besökt någon ruinstad eller ett muséum eller suttit på hotellrummet och läst någon bok.
Om högstadiet innebar mobbing och bitvis våld, kom gymnasiet i Lund att öppna himlens portar.
– Det är bara sju kilometer mellan Staffanstorp och Lund, men för mig var det som att ett helt nytt universum öppnade sig. Gymnasiet var en värld av intressen, kunskaper, frågor och svar vilka jag inte ens visste existerade.
Gåves det möjlighet att någon gång på nytt intervjua Dick Harrison, skulle jag med glädje betala flygbiljetten till Köpenhamn. I Martin Wicklins fina intervju berättar han en del om sitt arbetssätt. Att fylla i princip varje ledig stund med författande.
Något jag gärna skulle vilja fråga mer om, är detta med resiliens. Hur mycket har det tidiga motståndet betytt för att Harrison kommit så otroligt långt i sin yrkesbana?
Fascinerande är ju så klart också hans “klisterhjärna”. Som när han i programmet “På spåret” uppvisade fenomenala kunskaper om malaysiska frukter (Dick Harrison och Ellinor Persson vann 2004/2005 över Stefan Holm och Ingela Agardh, samt 2013 över Lennart “Hoa-Hoa” Dahlgren och Cecilia Hagen).
Minns inte om jag 2012 ställde frågan, men hade den nog på tungan. Vågar någon spela kunskapsspel med honom..? I “Söndags-intervjun” förklarar Harrison att detta med “klisterhjärna” även kan ha sina nackdelar.
– Ingen vill spela Trivial Pursuit med mig. Man anser det som “fusk”, redan det faktum att jag existerar.