27 september 2026
I flera månader har Ior planerat att ta sig till den fantastiska Georgsgatans simhall, mitt i centrala Helsingfors. I vintras köpte han för bara fem euro ett kort som gör att åsnor från fyllda 68 kan simma gratis.
– Det är för jobbigt att promenera en hel kvart till badet, tänker Ior som märkligt nog trots detta går sina 10 000 till 15 000 steg i alla väder.
I receptionen talar man inte åsnespråk, så det får istället bli finska.
– Kortti ei käy lauantaisin, säger de och Ior minns från kursen i finska för åsnor att det betyder, att på lördagar gäller inte kortet.
Typiskt, frustar Ior och hostar upp några euro och får en nyckel med gummiband för vristen samt tillgång till ett klädskåp.
Denna lördagsförmiddag är det få besökare i hallen. Märkligt, tycker Ior, det är väl inte någon ny epidemi som grasserar i huvudstaden…
Han duschar och drar på sig simglasögonen, skräddarsydda för åsnor, och hivar sig försiktigt ner i bassängen. Vattnet är ganska kallt.
– Kunde de inte skyffla litet mer ved i kaminerna? funderar han.
Det går förvånansvärt lätt att simma de första 100 meterna bröstsim. Nästan så att Ior drar en smula på åsnebanden.
– Vad trist att jag helt glömt bort hur man simmar frisim, tänker han och crawlar trots det en bit av andra hundringen.
I bastun sitter två medelålders finska män och konverserar. De tar ingen notis om Ior.
– Sånt är livet. Det hade väl varit något till lördagsgroggen att berätta, att man bastat tillsammans med en åsna som är fena på finsk grammatik…
Man ska nog inte simma mer än 200 meter så här första gången, tänker Ior och fortsätter tankegången tyst för sig själv:
– Det här var ju riktigt trevligt. Men gör jag om det får jag kanske ryggbesvär eller sträckningar. En åsna kan aldrig vara nog försiktig!
Väl hemma lunchar han på kyckling från Stockmanns delikatessavdelning och bläddrar förstrött i “Nygrekiska för åsnor”.
– Det var nog ganska åsneaktigt att skriva i min lilla blogg om att jag på 77 dagar vill bli fullfjädrad i grekiska, tänker han.
Det här är kåseri nummer 175 och än är det väldigt långt till 365, då Ior hade tänkt försöka “samla ihop det göttaste” och ge ut en bok, den tredje och sista.
– Det är långt till vår och snart finns det bara ljudböcker och vem vill för övrigt öppna plånboken för att ta del av en åsnas tankar?
En liten tröst är kanske ändå en tjock och oläst Helsingin Sanomat på sängöverkastet. Ior tänker att han kanske borde skriva till redaktionen och föreslå en ny och för honom skräddarsydd spalt.
– Men suck, vem i detta fjällhöga land skulle tänkas ta den minsta notis om mina åsikter och önskemål. En gång åsna, alltid åsna.