2 maj 2026
Pratar på telefon med en finsk väninna om den gångna valborgen, som på finlandssvenska förresten kallas “vappen”. Rätt sätt att hälsa finlandssvenskar emellan är:
– Glada vappen!
Hon och hennes pojkvän har varit på picnic och sedan karaoke sent in på natten.
Det sticker till någonstans i hjärtegropen. Under mina först år i Finland var jag faktiskt ett flertal gånger bjuden till vänner exempelvis över midsommar.
Det var riktigt trevligt, jag tog med gitarren och var säkert ett exotiskt inslag i festligheterna. Få om någon hade väl träffat en svensk som lärt sig riktigt hygglig finska.
För ett par månader sedan blev jag bjuden hem till en finsk musiker, vars man fyllde jämna. Jag var dock inte helt kurant och det slutade med att jag artigt avböjde.
Generellt avtar inbjudningarna. Fast det gör de kanske även i Sverige, när man snart hänger på 70-strecket.
Nu kommer jag plötsligt ihåg, att när jag senast var i Jakobstad fick jag också en hembjudan på middag. Men då var tiden knapp och arbetet måste – som alltid i mitt liv – komma först.
Kanske är det åldersbundet eller har att göra med ökad förmåga att känna; denna helg känner jag mig en smula vissen.
Hur vore det att ha familj och släkt i samma land som där man själv bor? Att ha människor man vet hör av sig inför till exempel en storhelg?
Fråga inte mig, för jag har ingen aning.
Efter midsommar stannar Finland upp, turligt nog kommer ungdomsvännen Alf från Småland hit och vi drar till Estland och en rundresa till Tallinn, Tartu och Viljandi.
Men efter den..?
Jag har lagt ut en del krokar. Bjudit nära och kära att komma över.
Utan att gå in på detaljer, det känns som att de flesta INTE kommer i sommar. Vilket ju är ledsamt. Men det var länge sedan jag försökte tjata på eller truga folk.
Ringer väninnan Bettina i Berlin. Vi kom ju så otroligt väl överens nyligen under en vecka i Prag.
– Mein Sohn kommt aus Japan (Min son kommer från Japan), berättar hon och det hade jag ju glömt.
En rolig detalj är att sonen för över 30 år sedan hörde en småländsk journalist tala kinesiska på en kinakrog i Berlin, och föräldrarna ordnade så att han fick ta lektioner på helgerna. Sedermera blev det alltså japanska och en snygg karriär i Tokyo.
Jag har sedan länge bjudit in några studiekompisar från Stockholm. Men det verkar inte bli av i år, och nog än mindre sannolikt nästa år eller året därpå.
Kanske är vi många som kämpar med såväl önskan om närhet som behov av avstånd. Wolf Biermann har skaldat om det, men då handlade det om hans relation till hemlandet DDR:
””Ich möchte am liebsten Weg sein, und bleibe am liebsten Hier” (Jag skulle helst ge mig av, men stannar helst här).
När jag förra veckan var på pub med min finska väninna var stämningen fenomenal. Ölen skummade och den finska fåordigheten var som bortblåst.
Men klockan 23 lämnar jag. Har liksom fått mitt lystmäte. Orkar inte mera.
Funderar kring hur det vore om man hade någon slags fast förhållande, till vilket hörde luncher och middagar med svärmor och svärfar och en hel “tjock släkt”.
Jag vet att jag a l d r i g skulle klara det. Förmodligen på grund av bristande träning. Och för att jag nog ibland har lätt att bli trött på konversationer för sakens skull.
Minns en sång med Lill Lindfors från 1967. Den är ganska talande, fast får väl för egen del byta ordet “man” mot “kvinna”:
“Vad en man kan vara härlig och så plötsligt så besvärlig, ärligt sagt förfärlig, ja ni vet.
Litet prassel följs av trassel, snick och snack och tisseltassel. Och det är trist, man längtar att få va i ensamhet.
Tänk dig att ha en man i byrån i en ask bland andra grejor, närsomhelst du får lust så plockar du fram din ask.
Tänk dig att ha en man i byrån, i en ask bland andra grejor, närhelst du får lust så plockar du fram din ask.”