26 september 2026
Ett av nutidssvenskans värsta ord är “utmaning”. Man hör det till leda och ofta när politiker står inför problem som är extremt svårlösta.
Nu har jag en utmaning, som jag nog förresten redan helt kort nämnt. Kvällen fredagen den tolfte december vill jag försöka att uteslutande tala grekiska med mina vänner.
En fisktaverna i Athen är redan utsedd och vi blir bara fem, inklusive mig själv; Giouli, Dimitris, Roula och Lefteris.
Det är 77 dygn kvar tills dess. Eller ungefär 1 849 timmar. Klätt i minuter är siffran 110 940 och omräknat i sekunder 6 656 400.
Min bedömning är, att “utmaningen” kanske inte lyckas. Jag tittar via nätet på grekiska kvällsnyheter och reportrarna smattrar på som kulsprutor. Det är mycket svårt att hänga med.
Vad jag kan göra är egentligen att lägga på ett extra kol vad gäller läsning. Min bokhylla är fylld av nygrekisk litteratur, en del i översättning.
Hittar Mankells “Steget efter”, i översättning Ένα βήμα πίσω eller Éna víma píso.
Läste den för något år sedan och ackompanjerat av idogt bläddrande i lexikon. Något underlättas läsningen av att de flesta “svåra glosor” därför redan finns översatta och nedskrivna på respektive sidor.
De flesta icke-grekisktalande svenskar och finländare tycks tro, att alfabetet är det största hindret för att lära sig detta underbara men svåra språk. Men så är det inte alls! Jag skulle hävda, att de grekiska bokstäverna är det minsta besväret och går att lära in på någon dag.
Något som däremot kan göra en vimmelkantig är att det finns hela fem (5) sätt att stava ljudet “i”: ι, η, υ, ει samt οι.
Man kan, som jag, i möjligaste mån låta bli att skriva på grekiska eller låta ett översättningsprogram sköta det hela. När man bläddrar i lexikon kan det en smula stoppa upp hastigheten, innan man hittar det relevanta i-ljudet för ett specifikt ord.
Grammatiken är besvärlig, inte minst verbböjningarna. Men jämfört med finska skulle jag säga att det är en barnlek ( eller παιδικό παιχνίδι, paidikó paichnídi som grekerna uttrycker det).
Den verkliga utmaningen (förfärligt ord) är att grekiskan är så sanslöst ordrik. Jag tror jag är inne på mitt tredje lexikon, de två tidigare har helt enkelt med tiden gått i bitar och löst upp sig själva.
En motiverande faktor är, för mig, att jag inte har någon glädje av att “kunna ett språk på hälft”. Vad ska jag göra om jag kan formulera frågor på grekiska, men inte förstå när någon svarar? Eller om jag blott och bart kan beställa lammkotletter och retsina?
Vad är vitsen att köpa en grekisk tidning och sätta sig med den på ett fik, om jag inte har vokabulär nog för att få mer än en mycket vag uppfattning om innehållet?
Om jag ger upp projektet nu – vore inte de år som redan ägnats åt det helt bortkastade?
Lösningen får bli att sätta upp ett konkret mål och sedan basunera ut det till sin omgivning (väl medveten att de flesta nog har annat att tänka på). Klockan 19 om aftonen fredagen den 12 december spränger jag antingen målsnöret eller får nog lägga ner projektet hela och hållet.
Jag tror egentligen bara det finns ett sätt att ens ha en liten chans klara “utmaningen”; att de närmaste 77 dagarna intensifiera läsningen. Som senior tryter orken, men man kan ta det i små bitar. Försöka avverka låt säga en sida åt gången och kanske tre, fyra gånger per dag.
Facit ges om cirkus 1 849 timmar, eller 110 940 minuter eller 6 656 400 sekunder.