3 oktober 2026
Varför är potatisen gul?
Jag vet inte om Du, kära eventuella läsare, någon gång har ställt Dig denna fråga.
Själv har jag helt missat problematiken…
Men Lilja, 6, ställer frågan i Helsingin Sanomats återkommande sida för frågvisa barn. Redaktionen kickar bollen vidare till forskare Matti Salmela vid Naturresursinstitutet, vilket sorterar under
jord- och skogsbruksministeriet.
Här svaret i nedkortad version:
“Knölarna, eller de ätbara delarna, av potatis är ofta gulaktiga till färgen. Deras stärkelserika inre får sin färg från karotenoider, vilka är naturliga färgämnen som också finns i många andra grönsaker.
Potatis producerar dessa färgämnen eftersom de behöver dem för fotosyntes, dvs. bildandet av sockerarter och syre, och för skydd mot för mycket ljus. I andra delar av potatisplantan än knölarna täcker det gröna bladet lätt karotenoiderna och andra färgämnen från insyn.
Platsen där karotenoider produceras är cellorganeller som kallas plastider. Cellorganeller är interna strukturer i celler, det vill säga ett slags byggstenar i en växt eller annan organism. Den gulaktiga färgen på karotenoider kommer från det faktum att deras struktur bäst binder icke-gulaktiga ljusfärger, vilket gör att de gulaktiga färgerna kan nå våra ögon.”
Då var den saken biff. Nästa frågare är Eemil, också han 6.
Om en myra trillar ner från toppen av en skyskrapa, skadar den sig eller dör den när den når marken?
Professorn i evolutionsbiologi och genomik (studiet av en organisms hela arvsmassa) vid Uleåborgs universitet Heikki Helanterä förklarar, här nedkortat:
“En myra dör inte av fall mot marken, även om det skulle ske från en skyskrapa. Eftersom myror väger väldigt litet, saktar luftmotståndet i stor utsträckning ner farten.
Därför faller de inte till marken med en sådan kraftig duns som en människa eller något annat, större djur. Myrorna har också ett yttre skal som skyddar dem vid kollisioner.
Däremot kan vi inte med säkerhet veta om en myra skadar sig vid ett fall från hög höjd. Det kan vara som så, att en del djur förmår att uppleva smärta men vi kan inte veta med säkerhet”.
Jag blir förresten alltid fascinerad när jag hör barn tala finska, helt säkert utan att vara medvetna om hur extremt komplicerat språket ifråga är.
Eemil frågar på sitt modersmål: Jos muurahaisen tiputtaa pilvenpiirtäjän korkeudesta, saattuuko sitä tai kuoleeko se maahan osuessaan?”
Det finns knappast en chans att jag – drygt tio gånger äldre och med över 30 år i detta land – spontant skulle kunna haspla ur mig en sådan fras och få till den helt korrekt!
Vi kör en sista fråga. Det är Veikko, 9, som undrar om vissa djur kan äta svampar som är farliga för oss människor att förtära.
Han får svar av Sari Timonen, “äldre universitetslektor i mikrobiologi vid Helsingfors universitet”, även här nedstruket en smula:
“Ja, många djur kan. Svampar som är giftiga för människor är faktiskt ett gott mellanmål för vissa!
För människor är det oftast dödligt att äta flugsvampar, men rådjur och renar äter dem utan bekymmer. Deras kroppar kan bearbeta till exempel ibotensyran och muskimolen i flugsvampar på andra sätt än våra.
Som idisslare har de ett långsamt matsmältningssystem, vilket är specialiserat på att smälta hårt växtmaterial samt ett mycket mångsidigt mikrobiom, eller mikroorganism, som gör många gifter ofarliga.
Ekorrar överlever också på flugsvampar, som är näringsrik föda för dem på grund av deras proteininnehåll. Ekorrar torkar dem för vintern.
Flugor gillar också flugsvampar. Men efter att ha slickat på dem blir de berusade och vandrar omkring eller ligger på rygg i ett omtöcknat tillstånd. Berusningen avtar senast inom ett par dagar, varefter flugorna återgår till sina vanliga aktiviteter.”
Det där med flugor och flugsvampar var nytt för mig.
Kanske ett gott skäl att hålla sig till gamla, pålitliga Alko (“Finlands systembolag”).