Mitt ogrönländska jag

12 december 2019

Just när man börjat tro att man fått en smula pejl på tillvaron, förstår man att så är det nog inte.

Läser på Finlands Rundradio Yles hemsida om ett för mig fram tills nu helt okänt begrepp; rädslan för att missa något.

På engelska kallas det FOMO och utläses Fear of Missing Out.

– Jag hängde på Facebook alldeles för mycket i somras, beundrade fina foton på Instagram och följde med Twitter i hopp om att läsa nyheterna först, berättar Heidi Juslin-Sandin.

Hon kläckte ett nytt begrepp, som hon fyndigt kallar NOMO. Det utläses Necessity of Missing Out; nödvändigheten av att gå miste om något intressant eller spännande för att i stället hitta sig själv.

Själv var jag på Facebook några korta månader, runt 2010 eller så, men gick ur när jag på ett hotell i Shanghai började få förfrågningar om att bli ”vän” med personer jag nog aldrig ens träffat.

IT-kunniga kollegor har sedermera förklarat, att man själv kan välja vilka grupper man önskar ingå i.

Gott så – men för min del har tåget redan gått. Det är kämpigt nog att försöka avhålla sig från att stup i kvarten kolla mail på mobiltelefonen.

Härom månaden, på biblioteket i Helsingfors-stadsdelen Tölö, beslutade jag mig för att försöka stå ut en hel timme utan att checka mail.

Klarade 55 minuter…

Det finns något narcissistiskt kränkande vad gäller att inte ha full koll på allt här i världen. Internet gör inte saken lättare.

Härom aftonen gick jag förresten in och tittade via nätet på en nyhetssändning från grönländsk television (textat på danska, vilket var till hjälp).

Det finns tre huvudsakliga dialekter; nordgrönländska, västgrönländska samt östgrönländska.

Förmodligen var sändningen ifråga på kalaallisut eller västgrönländska, som är officiellt språk på ön.

Fast, jag är inte helt säker och kanske vore det istället hög tid försöka hitta sig själv.

Sören Viktorsson

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet