Åsa-Nisse i Österbotten

10 oktober 2019

Bussen från Vasa dansar ystert fram genom det gulrödsprängda höstlandskapet med destination Jakobstad.

Det är nog ett decennium sedan jag senast träffade Anders. Då var han chefredaktör för ett magasin och lade ofta ut skrivjobb på mig.

”Är du intresserad av biobränsle?”, frågade han en gång i ett mail.

Nej, det var och är jag inte, men intresset av att kunna betala mitt då nytagna bostadslån vägde tyngre.

”Visst, jag skriver gärna!”.

Allt som har med biologi, fysik, kemi och teknik att göra är mig djupt främmande. Att jag trots det vågade axla uppgiften berodde nog inte minst på Anders fenomenala formuleringskonst:

”Biobränsle handlar alltså inte om att elda med gamla Åsa-Nisse-filmer.”

Återseendet blir hjärtligt. Sedan 2016 bor rikssvenske Anders med hustrun Sonja i hennes uppväxtstad.

– Jag är en glad pensionär som spelar jazzmusik, förklarar han, när vi gemensamt intar vår kvällsvard.

I ”Jeppis”, inser jag, spelas och sjungs det i var och varannan buske. Kort efter flytten fick min vän kontakt med fyra spelglada lokalbor och ALO, Anders Lindhs orkester, såg dagens ljus.

– Jag är ju inte formellt skolad och tar en del genvägar i pianospelandet. Men viktigast är att det svänger om musiken!

Eftersom Anders känner frilansbranschen väl, tar jag tillfället i akt att bikta mig.

– Häromveckan tackade jag för första gången någonsin nej till ett par erbjudna uppdrag. Gjorde jag fel?

Min mentor skakar på huvudet och berättar, att han efter pensioneringen inte skrivit en enda rad.

– Okay Anders, fast riktigt så vill j a g nog inte ha det. Att exempelvis kåsera eller åka iväg på resereportage är ju rena nöjet.

Vi bryter upp tidigt, efter några timmars fin samvaro. Anders och bandet har en konsert på gång.

Att helt sluta skriva, summerar jag efteråt tankarna, finns inte på kartan.

Däremot lovar jag att framgent avhålla mig från att elda med gamla Åsa-Nisse-filmer.

Sören Viktorsson

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet