6 februari 2019
Klockan är bara drygt sju på morgonen när jag äter frukost på ett café i centrala Helsingfors.
Det vore väl antagligen ekonomiskt mer lönsamt att inskaffa en kaffebryggare och fixa till sin morgonmat på egen hand, men någon liten ”lyx” får man kanske unna sig.
En del av ansiktena på caféet återkommer så gott som varje morgon. Nu har några av oss börjat nicka igenkännande åt varandra.
Det vore väl antagligen idé att vid tillfälle byta ett par ord med någon av dem. Fast å andra sidan är det rätt skönt att bara sitta för sig själv i lugn och ro.
Påfallande många av gästerna mixtrar med sin mobiltelefon.
Det vore väl antagligen ett uppslag till ett kåseri, kanske något om det exotiska landet Finland där folk doppar näsan i mobilskalet stup i kvarten.
Om det inte nu inte vore som så att det på caféet också sitter en person som varje morgon intensivt bläddrar igenom de största rikssvenska plus en del av de småländska tidningarna på mobilen…
Glashus ska man – som bekant – ej kasta sten i.
Sätter mig efter frukosten på spårvagn nummer fyra i riktning mot stadsdelen Skatudden och utrikesministeriets presscenter för oss utländska reportrar.
Det vore väl antagligen skönt att istället gå hem igen och sova några timmar till. Men människan är ett vanedjur och jag tror att man, så länge det låter sig göras, bör försöka upprätthålla rutiner.
Inte minst tror jag detta gäller när man är senior.
Åker så på eftermiddagen med spårvagnen till stadsdelen Tölö som har ett fint bibliotek och lämnar tillbaka en bok. Botaniserar en smula i hyllorna men hittar faktiskt just denna dag, tvärtemot all vana, inte någon jag spontant vill låna med mig.
Det vore väl antagligen rätt bra ändå att ha lånat något. Kanske av finska författaren Eeva Kilpi, född 1928. Tycker om hennes författarskap (som också finns översatt till svenska och varmt rekommenderas).
Väl hemkommen väntar ingen annan post än reklam och på tv finns denna kväll inget som lockar.
Avslutar aftonen med att försöka studera litet nygrekisk grammatik, men somnar med läroboken i handen.
Har du, kära läsare, ibland månne också lika ”spännande dagar”?
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet