En grådaskig vintermorgon rullar lokaltåget ut från Helsingfors järnvägsstation till en av grannstäderna. Ombord sitter journalisten från Sverige och som av en tidskrift därstädes fått i uppdrag att göra reportage om en viss finländsk arbetsplats.
Det är inte den typen av uppdrag man spontant jublar över, därför att researchen vanligtvis kräver mycket tid om man vill sätta sig riktigt in i en komplicerad verksamhet. Men en frilansjournalist som börjar avböja jobb för att de är för tidskrävande (och ”timpenningen” därmed låg), riskerar att mäla ut sig från marknaden.
Väl framme tar en hjälpsam informationschef emot och visar overhead-bilder.
– Tämä ei ole välttämättä suomalaisillekaan helppoa ymmärtää (Det här är inte nödvändigtvis enkelt heller för finländare att förstå), tröstar vederbörande när reportern för ett ögonblick ser ut som att det skulle börja komma rök ur hans öron.
Så kommer en verksamhetschef in i rummet, exakt på avtalad tid, som nästan alltid i Finland. Och som nästan alltid berättar reportern inledningsvis att han först i medelåldern börjat studera finska och därför kanske inte alltid formulerar sina frågor och följdfrågor helt korrekt.
– Hyvin olette oppinut (Ni har lärt er bra), hävdar intervjuobjektet och sedan går intervjun, som nästan alltid, på räls.
Åter i Helsingfors ska intervjubandet skrivas ut och den ej längre helt unga hjärnan sortera intrycken samt få ihop dem till en begriplig artikel på svenska.
Det går, som alltid, bra. Annars skulle frilansbanan för länge sedan ha varit stängd.
Dock, när detta läses är skribenten sedan början av december 2017 pensionär på deltid, vilket ger nya perspektiv.
Hoppet är att framledes i allt högre grad kunna koncentrera krafterna på att författa lustfyllda texter, där även hjärtat är helt och fullt med i skrivandet.
Typ det kåseri du nu just läst!