20 februari 2019
Går via datorn in på mitt bankkonto och gör en trevlig upptäckt; Denna månads pension från Sverige är nästan fem euro större än månadens dessförinnan.
Det hela handlar, naturligtvis, om den fluktuerande kronkursen.
Månadsbeloppet är så blygsamt att jag behåller ”nuffran” för mig själv. Men ändå trevligt att valutamarknadens aktörer, efter en lång period av nedgång, nu beslutat sig för att bjuda mig på motsvarande en och en halv kopp fika i någon mysig café-miljö.
Går dagen innan till hälsocentralen, ivrigt påhejad av kloka kusinbarnet Spencer som är i Alicante och övar sin spanska.
Provresultaten är hyfsade och en sten faller från hypokondrikerns bröst (det är för övrigt en lycka att ha en erfaren och empatisk läkare, som sakkunnigt besvarar oroliga frågor och inger mod att fortsätta med små livsstilsförändringar).
– Det finns hopp, Spencer, meddelar jag på mobilen.
– Härligt! svarar en ungdomlig röst från sydliga nejder.
Beslutar mig för att fira denna vardagslycka genom att ta ledigt resten av dagen.
Vad kan förresten ”vardagslycka” heta på finska?
Hittar uttrycket på nätet, såväl i grundformen ”arjen onni” som den så kallade partitiven ”arjen onnea”(sänder samtidigt en varm tanke till professor emeritus Fred Karlsson, vars ”Finsk grammatik” hör till den handfull böcker som tveklöst betytt mest i mitt liv).
Får så ett litet infall. När jag häromåret var på Nya Zeeland hade jag vid några tillfällen trevliga små samtal (på engelska, naturligtvis) med personer, vilka hade maori till modersmål.
Jag går in på internet och matar in de svenska orden ”vardag” samt ”lycka” i språktjänsten ”Google översätt”.
Om nu någon läsare mot förmodan inte redan visste det, så blir det; ”Oaoa i te mau mahana atoa”.
Matar så in detta och ber snällt Google förvandla maori till finska. Ut kommer ”Onnellinen joka päivä” (”Lycklig var dag”).
Lyckan är så nästan totalt – för nu har ju datorn till och med bjudit på kåseriets rubrik!
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet