På café Tammerfors

1 september 2019

När var du i Tammerfors senast? Själv var jag där häromdagen. 

För att vara språkligt korrekt befann jag mig dock inte i utan p å Tammerfors, ity så heter ett konditori i Enköping.

Den lilla uppländska kommunen marknadsför sig sedan decennier som ”Sveriges närmaste stad”. Och det ä r nära till såväl Stockholm som Uppsala samt Västerås.

Café Tammerfors då? Jo därom kan jag ge besked. Minst en gång var sommar sätter jag mig där och mumsar på en semla och insuper några koppar kaffe.

Det är livsviktigt, tycker jag, för en utrikesreporter att hålla sig à jour med det land och de människor man skriver för. På Café Tammerfors denna julieftermiddag försöker jag spetsa öronen.

Ett äldre par talar om Mozarts Trollflöjten och jag urskiljer namn som Papageno. Ett annat, också äldre, par talar om de låga pensionerna.

– Man har knappt råd att unna sig en fika, fastslår en av dem.

Plockar upp ett lokalblad och läser, till stor bedrövelse, om nedskärningar inom äldreomsorgen.

Även de yngre tycks ha sina problem och jag läser en frejdig insändare från en grundskole-elev som är missnöjd med skolmaten;

”Pannkakorna är gjorda av sten, köttfärslimpan ser ut som nåt som blivit påkört på gatan, köttbullarna är fetare än årets Guiness world records fetaste man och grönsakerna är lika torra som Saharas öken”, meddelar insändarskribenten.

Osökt minns jag egna insändare till Jönköpings-Posten om livet som elev på Sanda gymnasieskola i Huskvarna. Då handlade det dock inte om skolmaten utan om undervisningen i främmande språk, vilken jag skoningslöst sågade som alldeles för abstrakt och grammatik-centrerad (först i medelåldern och i samband med finskstudier kom jag att revidera synen på grammatik, som ju de facto är ett utmärkt hjälpmedel).

Gott om man kan behålla en gnutta nyfikenhet upp i åren samt ha beredskap att ta in nya mentala kartor, när de gamla visar sig inte längre stämma med terrängen.

 

Sören Viktorsson

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet