Officeren som broderade

14 september 2019

Sovjetunionen på 60-talet. Svenskt militärt besök.

En storvuxen rysk officer, med väldiga mustascher, frågar sin svenske kollega vad denne brukar göra på fritiden.

– Jag tycker mycket om att brodera.

Tolken inser att svaret nog knappast skulle underlätta förståelsen mellan de bägge officerarna. Så han väljer att en smula avvika från god tolksed:

– Jag gillar vin, kvinnor och sång.

Ryssen svarar uppskattande:

– Precis som vi.

Så undrar svenske officeren vad sovjetiske kollegan hade svarat. Tolken finner sig genast:

– Jo, han broderar också!

Anekdoten ovan berättas i en nekrolog i Dagens Nyheter (2004) av Magnus Dahnberg och tolken ifråga hette Sigvard Lindqvist.

Sigvard Lindqvist, eller Sigge som han allmänt kallades, var legendarisk lärare vid Försvarets Tolkskola i Uppsala (1957-1989).

Där drillades en elit av unga svenska värnpliktiga i ryska språket samt förhörsteknik. Många kom senare att göra imponerande karriärer. Exempelvis har före detta ambassadören i Helsingfors, och dessförinnan i Moskva, Johan Molander gått tolkskolan.

Om Sigge sades att ”inget språk var honom främmande” och en tid studerade han finsk-ugriska språk i Finland.

I boken ”Sigge och hans 1000 elever”, av Frank Orton och Sven-Ivan Sundqvist, finns en mängd roliga citat samlade.

Tydligen hade han ett gott öga till Nikita Chrustjov;

Han var allt litet i show-branschen, vår Krusse”. ”Chrusjtjovs tal var fulla av invektiv och folkliga vändningar. Där vimlade det av kosvansar, trynen och hästlort. Det var rena menageriet”.

De som tog över efter Chrustjov, gav Sigge dock inte mycket för.

Den här träbocken Brezjnev gör ju ingen människa glad”. ”Podgornyj, han verkar ju av allt att döma vara en utomordentlig nolla. Han gör ju ett ganska plågsamt intryck”.

Jag gjorde 1981 ett reportage från tolkskolan och fick äran att skaka hand med legenden Lindqvist. Men tror dock inte jag hade velat gå där, ty som han en gång yttrade:

För perfektionister är tolkning fullkomligt nedbrytande”.

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet